Heresi - Psalm II - Infusco Ignis (2006)

ojojOJOJ!
Hur jävla fel kan jag ha egentligen? Jag har ända sedan första början dömt ut "Heresi" som ett riktigt skitband, då jag personligen inte är större fan av "Ondskapt" som huvudmannen Skamfer även där figurerar i.
Jag har haft för mig i flera år att jag hört någon låt med Heresi som jag då tyckte lät precis som Ondskapt och därför slängde det rakt i sjön.
Häromdagen så gjorde jag iaf ett nytt försök med "Heresi" och tankade hem senaste alstret PSALM II.
Gick och la mig och drog på plattan runt halv 2 på natten.
..och tji fick den Fredrik.
Jag blev helt skoningslöst attackerad av Skamfers skapelse och jag tyckte det lät helt jävla fantastiskt! Ja faktiskt.
Första låten "Liothe" går igång utan krussiduller med breakneck 1takt speed, som alltid är helt och hållet välkommet inom bm.
Riffen är typiskt för halvmelodiska black metalband, nynniga och jag finner mig även flera dagar efteråt nynna på denna sång. Helt klart en riktig dänga.
Låt nr 2: Bevingad och försedd med Horn. (ja lyriken är på svenska, men låt er inte bli avskräckta för det). Går tyvärr i ungefär samma stil som första låten och plattans övriga tre spår, första låten är absolut det som gör skivan minnesvärd.
Det här är black metal för headbangpubliken och även de som gillar att fördjupa sig i andra bands lyrik såsom Funeral Mist, DsO, Ofermod..ja helt enkelt åt det mer religiösa hållet.
Tyvärr så finner jag inte så jättemycket ord för ett album som "Psalm II". Känner du dig less på att bläddra bland dina egna skivor och alltid återkomma till samma album om och om igen, så är helt klart detta en uppfriskning, fast heller ingenting som skiljer sig nämnvärt ifrån dina övriga bm-bögar.
Det enda jag säkerligen vet om den här skivan är att den var riktigt bra på ett OKEY slätstruket vis, eftersom som jag sa, den inte skiljer sig så mycket.
Men den funkar vilken dag som helst, och har absolut minnesvärda låtar. Inte minst den första som jag i skrivande stund faktiskt ännu nynnar på.
I jämförelse med nämnda Funeral Mist´s Maranatha eller Deathspell Omega´s "Si Monumentum.." har den dock inte mycket att erbjuda.
Men som helhet och för sig själv, är det helt klart en platta att hänga sig eller åtminstone skära sig lite i armarna till.. och det är väl bara positivt i dessa kretsar. Eller?

Funkar i stort sett alla dagar!

6 / 10

Fides Inversa - Hanc Aciem Sola Retundit Virtus (The Algolagnia Divine) (2009)

Ett PAR gånger om år, (och observera då ETT PAR) kommer det ut någonting som är iögonfallande direkt tack vare snyggt arbete med layout osv.
Italenska och helt färska bandet "Fides Inversa", vars två medlemmar och huvudmän, önskar vara komplett okända med förklaringen att detta album behöver ingen närmare beskrivning av skaparna eller whatsoever, det är ett "Mörkrets och ondskans" monument.
Hur jävla mycket mer black metal kan det bli?
Jag åkte som vanligt in till mitt porrställle Repulsive, och plockade upp denna platta i inbyte mot några mindre bra skivor från min egen samling.
Butiksinnehavaren kunde inte fatta hur jag kunde vara så sent ute med att plocka upp "Fides Inversa", jag skyllde på pungbråck.
Väl hemma, obligatoriska kaffet och lugnat sinne inför det som skulle komma.
Första låten av 4, går igång med ett, enligt mig, ganska bisarrt intro, som att stå helt ensam på en begravning ungefär. (det är bara du och kistan hehe), håller på runt 1.30min tills själva låten brakar igång med ett väldigt typiskt och sönderlånat, men tillika jävligt snyggt riff. Jag finner mig själv komma i stämning direkt, börjar trumma på mina Pearl av modell luft och bara lever mig in i vad som förmedlas.
Vi snackar alltså om Black metal som är..ja i den klassiskt hårda skolan. Tänk er "Deathspell omega" minus deras komplexa trumspel och lägg till det lite mer hederliga dubbeltramp-våldet, samt jävligt tight blastbeat, så förstår du nog vart detta är påväg.
Resterande av låtarna maler på i ungefär samma takt och stil, och man förstår mer och mer ju längre plattan går vad huvudmännen menar med att det är ett mörkrets monument. Hela skivan är verkligen präglad av så jävla mycket illasinnat "evilness" som bara kan komma fram ur huvudet på folk som VET hur dom vill ha sitt black metal. Det funkar helt klart för mig.
Minussidan på detta album är att dessa fyra låtar har lite tendens att bli tjatiga, det är sällan det händer någonting som får dig att titta upp och bara: Wow!
Visserligen finns det ett stycke klassiskt mellanspel i första låten som helt klart är minnesvärt, men det är inte så mycket mer än det. På en EP hade det funkat alla dagar, men en hel fullängdare FÅR bara inte ha EN ENDA överaskning för att det ska bli full pott.
Det som tröstar mig här, är att det här är ändå italienarnas debutalbum, så givetvis ser jag fram emot kommande släpp och får då se vart utveckling placerat dom.
Utöver allting. Detta är black metal som den ska låta enligt mina öron när det gäller "Straight forward orthodox Black metal", det är helt felfritt om man ser det på så sätt, men som sagt, skivan lämnar lite att önska och det hoppas jag på till nästa släpp.
Annars så är det här en platta du helt klart ska köpa om du anser dig vara anhängare till djävulen. Moahah

Italienska "Fides Inversa" visar absolut vart blackmetal-skåpet ska stå!

7 / 10

Armagedda - Ond Spiritism (2004)

Holy fucking fitta!
Detta är ett band, som för mig tyvärr varit relativt eller komplett okänt för mig tills för något år sen, då jag såg folk runtom på olika metalforum snacka om detta album som det "Bästa black metal albumet någonsin". Brydde mig dock inte nämnvärt, då jag hade snöat in som bara den på Dsbm (Depressiv suicidal black metal) för just den perioden.
Det här bandet, "Armagedda" är ett band ifrån mina hemtrakter Norrland och bildades runt 98-99.
Och faktiskt haft självaste "E" (Watain) som sessiondrummer, och det var just det som fick mig att faktiskt tanka hem den här skivan och riktigt lyssna igenom den. (Dock är väl inte E med på just den här plattan, men det är denna som är mest prisad och faktiskt lättast att tillgå om man snabbt vill höra Armagedda).
Skivan börjar med ett suggestivt gitarr-intro som låter otroligt stämningsfullt! Som om du upplever spökerier på vinden ungefär hehe.
Introt mynnar ut i den första låten "Helvetestoner" som är rena explosionen. En riktig jävla black metal dänga, som jag fan förbannar mig själv för, hur jag inte kunnat hört den innan? Helt jävla otroligt.
Vi snackar här black metal av modell "Mörk gryning" fast i stort sett utan keyboard och inte fullt ut lika melodiöst.
Visst finns där melodier, men i jämförelse så anser jag Mörk Gryning (då synnerligen Tusen år har gått) vara rakt av harmonisk.
Det här är svartmetal för headbangare tillika för folk som vill slappna av med ett glas vin och bli omfamnad av Hin´s närvaro.
Snabba en-takter är det snålt om..här har man istället använt sig av ganska segdragen takt samt ganska mycket dubbeltramp och tyngre 3takt..ja, jag vet inte hur jag ska formulera mig, för i dessa förklaringar får jag erkänna mig vokabulärt invalid.
Hela skivan är helt otroligt stämningsfull,musikaliskt sett..mörkret verkligen kryper in under skinnet på dig och du vet inte vart du ska ta vägen..men så ska det ju också vara med tvättäkta black metal. Det behöver inte vara hypersnabba trummor, de våldsammaste rakbladsriffen och en sångare som älskar att suga av Drakh i tyska "KTHRSS".. Här bevisar killarna i Armagedda att den svartaste black metal även kan skapas ur lättlyssnad black metal alá "Sorhin" runt "Glimrande mörkrets djup".
Anser du dig vara en tvättäkta sotrockare så hoppas jag denna platta finns i din cd eller lp-samling!. Om inte.. åtgärda så snabbt du kan innan någon märker något.
Det här är en skiva som kommer gå till historien (vilket den redan gjord säkert, eftersom jag är så efter och dum i huvudet).
Till sist..ja, det finns EN negativ sak med Armageddas Ond Spiritism.. och det är lyriken. Ibland så får man kämpa lite för att ta bandet UTAN en nypa salt. Utöver det.. ett solitt mästerverk!
Spring och köp!

9 / 10

Alcest - Ècailles de Lune (2010)

För att citera Alcest´s huvudman "Niege" ang hans nya album "Ecailles de Lune":
Den här skivan går inte alls i samma stil som föregående skivan "Souvenier dún autre monde". Jag tyckte det skulle vara tråkigt om inte folket som gillar förra plattan, får höra mer utveckling i min musik, jag vill liksom visa någonting mer. Och det har jag lyckats med på denna skiva.."

Okey, att det är någonting MER, kan jag absolut hålla med Niege om. Denna skiva är inte i stil med föregående (i mitt tycke smått fantastiska) plattan. Men jag tycker heller inte den skiljer sig SÅ nämnvärt i det avseendet. Jag menar, det är inte fråga om elak black metal eller totalrens utan andningspauser utan det är fortf det här fina och drömmande och känslomässiga som fan bara Niege kan få till.
Men visst hör man skillnad. Ljudet på instrumenten har uppgraderats och produktionen låter riktigt fin, vilket kanske är ett måste för denna typ av Black metal/shoegaze-rock, man skulle nog inte uppfatta allt som händer med ett mer lo-fi ljud.
Den här skivan ska jag säga rakt ut att den kan mycket väl vara det bästa som kommit ut 2010, den är underbar (NÄSTAN) rakt igenom, vore det inte för låten "Solar Song" så hade denna platta fått total full pott, men jag kan liksom inte med när Niege börjar flörta alltför mycket med New-age musik, kunde likt gärna vara RnB eller Hiphop, det låter sannerligen inte så bra.

Skivan startar med "Ecailles de lune" pt I, som får lyssnaren i ett totalt transliknande tillstånd, bara med de första ljuvliga tonerna ifrån hans välkända aukustiska gitarr. Det låter helt förträffligt, och man känner direkt Niege´s närvaro och då är det svårt att känna sig annat än trygg. Tänker inte förklara låten eller någon annan låt på denna skiva, mer än att dom låter som man vill att Alcest ska låta, plus lite till.
Skivan ABSOLUTA höjdpunkt nås en bra bit in i andra låten "Ecailles de lune" pt II, ungefär runt 6.00min, de sista minuterna i stort sett, är HELT fantastiska (tillika lugna) minuter och skulle kunna få mig att brista ut i gråt vilken grå och deppig dag som helst, då man känner sig lite extra känslig eller kanske t.om kärlekstörstande.
Om du vet med dig själv att tidigare Alcest, Amesoeurs, Austere och Lantlos är någonting som du gillar och kanske värderar väldigt högt, så kommer du absolut inte bli besviken på Niege´s senaste verk med Alcest.
Dock ska man kanske ha i minnet att denna platta kanske inte fastnar första lyssningen. Där förra skivan satt som en klackspark på läppen redan första låten, kan denna platta inge ett litet uns av tuggmotstånd.. Men då Alcest är..ja iaf inte ett super-mainstream band, utan ett band som man som metal-anhängare kanske hittat efter sökande längre ner underground en tid, hittat. Så antar jag att de som hittat och lyssnar på Alcest och även Niege´s övriga band, har tålamod att låta musiken gro.
Då kan ni lita på att denna platta kommer ha en lika given plats på eran 2010års-bästa lista
som i erat hjärta!

Helt otroligt Niege!

9 / 10

Austere - To lay like old ashes (2009)

Och så ber jag ännu en gång om ursäkt, att jag inte skrivit på ett par månader nu. Men tyvärr så har det varit en hektisk tid, med väldigt lite pengar, och därmed ännu mindre att lägga på fysiska skivor.
Denna tisdagkväll tänkte jag prata om en skiva av ett band som jag nyligen kommit att älska, som jag inte hade hört talas om innan.
Bandet heter "Austere" och kommer ifrån Australien och skivan är betitlad "To lay like old ashes".
Detta är vad jag förövrigt kallar ett solitt jävla mästerverk!
Känner du, liksom jag, att du helst ser att din black metal är genomsyrad av melankoliska melodier och drömmande atmosfärer, så är denna platta sannerligen någonting i din smak.
Första låten/introt "Down" är väldigt simpelt, men otroligt effektivt och får dig på precis det rätta humöret för vad som kommer sedan, åska i bakgrunden och ett monotont plinkande på akustisk gitarr.
Andra låten "To fade with the dusk" är min personliga favorit, den drar igång direkt utan någon presentation och man känner direkt hur man förlorar sig själv till musiken.
Den är verkligen vacker och känslofylld, det finns inget annat sätt att förklara det på.
Sämre blir det inte utav att de tre sista minuterna på denna låt är låtens absolut klimax, det är så förbannat jävla skitbra att jag vill trycka upp en mun-termometer i röven.

Sången är varierande med detta band, ofast är det mentalsjuk-ensamhets-vrål, vilket är otroligt stämningsfullt och passande för denna typ av..ja för denna typ av skiva.
Ibland är det även rensång och på de rätta ställena, låter det så otroligt fantastiskt att det verkligen sitter som ett jävla smäck redan första lyssningen.
Tredje låten "This dreadful emptiness" går igång strået lugnare, med ett mer sansat men lika stämningsfullt trummande och ungefär lika förklarat vad gäller drömmande med gitarr-riff och struktur.
Jag vill liksom inte gå in och förklara varenda låt här heller, då jag anser att man som lyssnare ska bli helt överkörd, precis som jag blev första gången jag hörde denna skiva.
Hade aldrig läst någonting om någon av deras tidigare skivor osv, utan bara skymtat deras bandnamn i black metal-kretsar.
Så jag låter resterande del av skivan bli en överaskning och en alldeles egen upplevelse.

Iaf så anser jag att detta är någonting varenda fan av den depressiva venen inom black metal helt klart ska kolla upp.
Detta är en av de främsta skivor jag någonsin hört inom denna växande och alltmer favoriserade genre.
Vet heller inte riktigt hur jag ska avsluta denna recension mer än med att det säkert finns tusentals fler blackmetal-band i denna kaliber att uppleva, men att jag personligen skulle nöja mig med att jag har upplevt "Austere - To lay like old ashes".

En helt jävla enastående skiva och tiopoängare!

10 / 10

Life is Pain - Bloody melancholy (2006)

Yes! Då var vi framme vid ännu ett av Kim"Hypothermia" Carlsson´s projekt. Här i samarbete med den i jämförelse precis lika fantastiska Jan ifrån "Trist".
Detta är en demo ifrån 2006, som innehåller tre låtar och ja låt mig säga ännu en gång, att det här är inte musik för alla.
Dessa tre låtar är HELT fantastiska, och om man som jag vill ha den där sunkiga, "inspelat-i-en-pissoar", kyliga produktionen, så faller detta en garanterat i smaken. En förutsättning är ju kanske att man har grävt djupare inom Dsbm och inte stannade vid halvdana Xasthur som till min personliga oförståelse, många höjer till skyarna.
Första låten: Oppressive nights in mental asylum, går igång utan förvarning för vad som komma skall, och det första man slås av är att i jämförelse med Kims övriga projekt, bortsett ifrån Lifelover, låter detta lite..ja varmare? Det är lättare att ta till sig på något vis, det gör inte lika ont som Hypothermia´s Veins om jag får säga mitt...
Tills Kim öppnar strupen och helt öppet sinnesvrålar ut sitt misstycke på det mest hjärtskärande och illa berörande vis jag någonsin hört han göra. Det låter verkligen som att han befinner sig i djup sorg, vilket givetvis är meningen, speakin of dsbm. Låten är helt magisk och det är ändå bara första låten.
Andra låten är titelspåret som rakt igenom drivs av djup dist och Kims fortsatta misstycke, väldigt väldigt effektivt och på samma sätt hjärtskärande som första låten, även fast jag tycker att första låten är lilla lilla snäppet farligare än denna låt, men det med så pass liten marginal att det inte spelar någon roll i slutändan, jag njuter konstant i vilket som.
Tredje låten är denna demos klimax (eller antiklimax om ni så vill).."Negativity".
Denna är snarlik första i takt och riff, dock så har man här bestämt sig för att VERKLIGEN visa i ljud vad dessa två herrar anser vara sorg och lidande. Den genomgående melodin i denna låt är absurt vacker och på något vis missvisande, då den inger en strimma hopp..det är den sortens ledsna melodi man får fram här, dock när skivan når sitt slut efter ganska snåla 24 min, så känner man sig som man SKA efter en resa med Kim..uppgiven, skitig och en stor lust att bara filosofera. Och det är ju givetvis en sjujävla bra sak.
Tillbaka till sista låten. Ja, den är också helt fantastisk, den är som de två första tillsammans på något vis. Den lyckas med allt vad jag letar efter i Dsbm och när skivan som sagt nått sitt slut..så sitter jag där..uppgiven, sorgsen och riktigt jävla tillfredställd!
Kim Carlsson och Trist är inget annat än ett genidrag..men dessa två namn borde väl egentligen tala för sig själva, om man sätter in dom i ett och samma band..eller?

Helt jävla magiskt!

10 / 10

Alcest - Souvenirs d'un Autre Monde (2007)

Nu har äntligen mitt lösenord, som varit borttappat, äntligen kommit till rätta igen och jag är back on track med min skivrecensions-terror.
Nu har det blivit år 2010, och tänkte vi skulle inleda med en skiva av ett band som heter "Alcest" (ett av Niege´s många projekt).
Jag tänker inte gå igenom låt för låt på den här skivan för den är helt enkelt så pass varierande, så recensionen skulle bli ett enda babbel i slutändan.
Jag kollade upp detta band nästan direkt efter jag lyssnat in mig på Niege´s projekt "Amesoeurs", och fann denna musik rätt så snarlik.
Dock så tycker jag den överhängande melankoliska stämningen duggare tätare här.
Jag får en känsla av längtan, en sorgsen saknad i form av minnen jag ser tillbaka på leende.
Första skulle kunna få i stort sett vem som helst, att falla i gråt. Den öppnar helt storslaget, som ett förlösande klimax i en riktigt bra film man precis sett på bio. Ni vet den där känslan av kunglighet man får.?
Ungefär 2 minuter in i låten sätter Niege in sin stämma och man sitter helt paralyserad och de små knottarna på armarna avlöser varandra en efter en.
Det är så vackert, det är helt underbart.
Det är en blandning av (hör och häpna igen) black metal, indie-pop, rock, relax..ja det är för svårt som sagt att beskriva Niege´s generellt fantastiska musik. Jag är helt jävla nedslagen av hur jävla skitbra den här skivan är..fram till 5e låten, härifrån börjar skivan sjunka..och det radikalt, den ändrar riktning på det konstigaste vis, och Niege hade säkert sina skäl till detta..men jag menar, afrikansk voodooritual-musik? Det är iaf vad jag "hör" när jag lyssnar på de sista låtarna på skivan.
Tänker inte avslöja mer här, men jag ska säga er:
Har ni inte hört den här skivan och är öppensinnade för all sorts black metal, och inte bara den gamla hederliga "troll i skogen" blacken, så snälla helvete..kolla upp den direkt. Ni blir inte besvikna (inte på de fyra första låtarna iaf).
Vill ni känna på vad ordet "vacker" egentligen har för innebörd? Mm precis..
Å ena sidan älskar jag verkligen den här skivan mer än jag borde för mitt eget bästa, å andra sidan kan jag inte låta bli att känna hur tung besvikelsen är när låt 5 lurar fram.
Ne fortsätt som första delen av skivan, till nästa giv. Då kommer den sannerligen bli det årtiondets bästa skivjävel!

Fantastiskt! (om det vore en EP)

6 / 10 för hela plattan
10 / 10 för enbart de fyra första låtarna.