.jpg)
Alltså när man kommer över någonting man aldrig hört talas om och inte trodde fanns inom black metal, och hör det för första gången och man är direkt fast, finns det någon känsla som slår den?Man går runt och tänker på hur stolt man är över att man hittat "det där" bandet osv.
Lite så, kände jag när första gången hörde franska "Amesoeurs". Detta band, spelar Depressiv black metal, med en touch av..shoegaze-pop/Post-punk, och bara det är ju i sig ganska unikt och väldigt vågat för en såpass blodigt seriös genre som black metal haha.
Den jag recenserar just nu är deras första EP som tyvärr bara har 3 låtar. För när skivan är slut, vilket den är efter en kvart drygt, då skriker man rätt ut efter mer, och man spelar den igen.
Amesoeurs huvudman "Neige" vet väl kanske de flesta som grävt sig lite djupare än Gorgoroth inom black metal, vem det är. Kan väl säga att han figurerar i melankoliska "Alcest", "Peste Noire" och "Mortifera" för att nämna några.
När du lyssnar på Neige´s musik, så hör du direkt att det här inte är din average black metal du har att göra med, utan det här är vad man kallar "eget" (eller iaf jag).
Första låten på denna EP är "Bonheur Amputé". Den drar igång med ett lite halvpunkigt riff samt en takt på trummorna som inte gör sig så välkommet i black metal, men här It certainly does. Det är en melankolis och väldigt sorgsen låt, med ett jävla driv i. Riffen är underbara och dom etsar sig fast i huvudet och man går o nynnar resten av hela dagen på den. Behövs inte sägas mer än att låten är helt fantastisk och är bland det främsta material jag någonsin hört.
Låt nr 2, är titellåten och har ungefär samma driv som första låten, det är melankoli och sorg blandad med lite upptempo blandat med som sagt sjukt oförglömliga riff, för precis som första låten är detta också en låt som du kommer ihåg och kommer återkomma till flera gånger för att du inte kan få nog. (Jag vill inte förstöra helhetsintrycket för en "förstagångare" med att förklara för ingående om dessa tre låtar.)
Låt nr 3 "Faiblesse des sens" är 80% akustisk och här är det inte "Neige" som sjunger (Han sköter förövrigt alla instrument på den här EPn) utan hans sidekick "Audrey Sylvain".
Här är det väldigt svårt att tänka sig att "Amesoeurs" faktiskt är ett band som spelar en sorts Black Metal, då det till första anlyssning kan låta som vilket popband som helst.
Jag var inte överförtjust i den här låten första gången jag hörde den, men den växte och idag har jag hört den 15 gånger kanske, och jag får erkänna att låten är lika bra som de två första, den avslutar denna EP på ett riktigt storslaget men musikaliskt simpelt vis.
Audrey har en fantastiskt vacker röst och låten innehåller flera gåshudsmoment, men det som verkligen får den här skivan till ett riktigt jävla guldkorn är när Audrey i den sista minuten släpper på alla hennes hämnningar under 3 sekunder och skriker ut sitt misstycke över denna fula och gråa värld och..ja det är så förbannat jävla vackert att man vill ta av sig byxorna och kissa på golvet.
Dock så har ju alla skivor sina småsaker som drar ner betyget en smula och i "Amesoeurs - Ruines Humaines" fall är det för att den bara innehåller 3 låtar och klockar in på halvsnåla 15 min, för jag lovar, så fort du kommit in i musiken, vilket du tveklöst gör i första låten, vill du aldrig att det ska sluta, du vill höra skivan om och om och om igen. Så jävla bra är den!
Sa jag att den här skivan har nåt som drar betyget? Ne jag ändrar mig, dessa 15 minuter är de bästa och mest vackra minuter jag upplevt i livet. Typ.
Helt fantastiskt!
10 / 10
