Amesoeurs - Ruines Humaines (2006)

Alltså när man kommer över någonting man aldrig hört talas om och inte trodde fanns inom black metal, och hör det för första gången och man är direkt fast, finns det någon känsla som slår den?
Man går runt och tänker på hur stolt man är över att man hittat "det där" bandet osv.
Lite så, kände jag när första gången hörde franska "Amesoeurs". Detta band, spelar Depressiv black metal, med en touch av..shoegaze-pop/Post-punk, och bara det är ju i sig ganska unikt och väldigt vågat för en såpass blodigt seriös genre som black metal haha.
Den jag recenserar just nu är deras första EP som tyvärr bara har 3 låtar. För när skivan är slut, vilket den är efter en kvart drygt, då skriker man rätt ut efter mer, och man spelar den igen.
Amesoeurs huvudman "Neige" vet väl kanske de flesta som grävt sig lite djupare än Gorgoroth inom black metal, vem det är. Kan väl säga att han figurerar i melankoliska "Alcest", "Peste Noire" och "Mortifera" för att nämna några.
När du lyssnar på Neige´s musik, så hör du direkt att det här inte är din average black metal du har att göra med, utan det här är vad man kallar "eget" (eller iaf jag).
Första låten på denna EP är "Bonheur Amputé". Den drar igång med ett lite halvpunkigt riff samt en takt på trummorna som inte gör sig så välkommet i black metal, men här It certainly does. Det är en melankolis och väldigt sorgsen låt, med ett jävla driv i. Riffen är underbara och dom etsar sig fast i huvudet och man går o nynnar resten av hela dagen på den. Behövs inte sägas mer än att låten är helt fantastisk och är bland det främsta material jag någonsin hört.
Låt nr 2, är titellåten och har ungefär samma driv som första låten, det är melankoli och sorg blandad med lite upptempo blandat med som sagt sjukt oförglömliga riff, för precis som första låten är detta också en låt som du kommer ihåg och kommer återkomma till flera gånger för att du inte kan få nog. (Jag vill inte förstöra helhetsintrycket för en "förstagångare" med att förklara för ingående om dessa tre låtar.)
Låt nr 3 "Faiblesse des sens" är 80% akustisk och här är det inte "Neige" som sjunger (Han sköter förövrigt alla instrument på den här EPn) utan hans sidekick "Audrey Sylvain".
Här är det väldigt svårt att tänka sig att "Amesoeurs" faktiskt är ett band som spelar en sorts Black Metal, då det till första anlyssning kan låta som vilket popband som helst.
Jag var inte överförtjust i den här låten första gången jag hörde den, men den växte och idag har jag hört den 15 gånger kanske, och jag får erkänna att låten är lika bra som de två första, den avslutar denna EP på ett riktigt storslaget men musikaliskt simpelt vis.
Audrey har en fantastiskt vacker röst och låten innehåller flera gåshudsmoment, men det som verkligen får den här skivan till ett riktigt jävla guldkorn är när Audrey i den sista minuten släpper på alla hennes hämnningar under 3 sekunder och skriker ut sitt misstycke över denna fula och gråa värld och..ja det är så förbannat jävla vackert att man vill ta av sig byxorna och kissa på golvet.
Dock så har ju alla skivor sina småsaker som drar ner betyget en smula och i "Amesoeurs - Ruines Humaines" fall är det för att den bara innehåller 3 låtar och klockar in på halvsnåla 15 min, för jag lovar, så fort du kommit in i musiken, vilket du tveklöst gör i första låten, vill du aldrig att det ska sluta, du vill höra skivan om och om och om igen. Så jävla bra är den!
Sa jag att den här skivan har nåt som drar betyget? Ne jag ändrar mig, dessa 15 minuter är de bästa och mest vackra minuter jag upplevt i livet. Typ.

Helt fantastiskt!

10 / 10

ColdWorld - Melancholie²

Mään häärreminjee!
Jag har ganska länge funderat på vad det är folk snackar om hela tiden. ColdWorld nämns både hit och dit då man börjar snacka Dsbm. Har dock inte, sen jag hörde talas om bandet första gången, varit intresserad av att kolla upp det, mycket p.ga att jag tyckt det blivit så pass hypat.
Men i vissa fall måste man vika sig HELT för massan, och erkänna sig slagen.
Det gör jag, precis nu.
Coldworld är ett enmansband ifrån Tyskland bör väl för det första nämnas, och gör atmosfärisk depressiv black metal.
Lyssnar du på en eller två random låtar ifrån detta album, så kanske du hör någonting mysigt, men kanske inte någonting som du tycker kanske slår alla de andra veteranerna inom dsbm.
Men snälla.. sätt dig ner i soffan, eller lägg dig i sängen, eller gör vafan du vill, bara du är uppmärksam när du lyssnar på den här skivan.
Coldworld´s Melancholie, är ett mästerverk utan dess like.
G.B (skaparen) är ett musikaliskt supergeni. Han lyckas med att blanda in de vackraste inom vemodsmelodier med den allra kyligaste depp-svartmetal du kan tänka dig.
Tänk dig en korsning mellan en låt som ger dig supersköna rysningar och gåshud, och..ja Burzum?
Det skulle jag vilja säga iaf.
Jag har inte lyssnat så pass många gånger på den här skivan, för att kunna slänga upp på rak arm vad som är bäst i vilken låt, men ett som är säkert är att den här skivan aldrig blir tråkig, det händer någonting hela tiden, vemodet avtar inte. Du dras närmare och närmare den innersta kärnan av depression, och när du väl vidrör det..så gör ColdWorld någonting som INTE många andra Dsbm-band gör eller ens lyckas med om dom försöker: Det drar dig upp igen, visar ljus och hopp, med sina sjukt vackra melodier som får dig lycklig, men låt er inte skrämmas av mina ord här, när han väl visat allt detta och gett er förhoppningar, så märker ni snart ändå att förhoppningarna var genomfalska och det går TVEKLÖST upp för dig att det här är bland det absolut bästa och mest gedigna man kan hitta inom "Depressive suicidal Black metal".

Ett solitt och solklart hot emot "Funeral Mist´s Maranatha"s första plats, på min "Best albums ever" lista.
Jag har andnöd..och det är givetvis helt makalöst.

Fantastiskt!!

10 / 10

Hypothermia - Köld (2006)

Alltså, det är verkligen få människor i dagens black metal-scen som får allt dom rör vid att förvandlas till magi.
En av de få är nämnda svenska "Kim Carlsson" (Lifelover,Kyla,Life is Pain) och i synnerhet hans skapelse "Hypothermia".
Vill då göra folk uppmärksamma på att det fortf talas om Dsbm-venen. För det här..ja det är väl kanske det mest depressiva som någonsin går att komma åt, på många vis iaf.
Första gången jag hörde Hypothermia, var igenom plattan "Veins" som kom något år tidigare än denna, och för mig, som klassade "Krohm" som det mest depressiva black metal band jag någonsin hört, tyckte det lät skit. Jag kunde inte för en sekund fatta va det var folk prisade så högt med Hypothermia.
Det lät för mig första gången som Hypothermia hade ungefär 23 kronor att avvara till en inspelning, och därför fick HYRA grannens telefonsvarare medans denne var på jobbet, och spelade in sin musik på den.
För tro mig, det här är så lo-fi som bara går att komma åt, och det fastnar inte om man inte har tålamod att gå igenom en Hypothermia skiva mer än 3 ggr.
Jag får väl säga att jag inte direkt uppskattar "Veins" så pass mycket som "Köld" heller.
Jag tog tag i mig själv, och la ut mina surt fördärvade pengar på den här skivan, för nu var jag förbannad på alla som var förbannad på mig för att jag inte tyckte det var bra.
Okey, jag gjorde mig mitt kaffe som vanligt, satte mig i soffan och lyssnade.
Där hade vi likt förbannat den där telefonsvararen och jag bara gapade..åt hur kyligt och verkligen läskigt BRA det lät den här gången. Allt jag hört ifrån Veins hade vant mig vid den här lo-fi produtionen och nu hörde jag. Kim Carlsson är ett musikaliskt geni vad gäller depressiv black metal, han levererar den kallaste black metal jag någonsin hört och han gör det på precis rätt sätt.
För ska man ge sig på att förklara en depression i ord, så vilka ord ligger bäst om inte: grå, monoton, kall, kylig.
Mm juuust det, precis vad Kim Carlsson levererar, depression i form av otroligt grå och monoton musik alá telefonsvarar-black metal.
Jag är såld, jag är hängiven och jag önskar att fler inom dsbm kunde ta till sig detta och verkligen leverera på riktigt. För ärligt talat, av alla dsbm band jag hört, vilket är runt 100, kanske 150 band, så är 95 % rentav värdelöst skit.
de resterande 5% heter Hypothermia, Trist, Coldworld och Kyla.
Perfektion!
(Dock är detta heller EJ för den allmänna massan)

10 / 10

Trist - Sebevražední andělé (2007)

När man ändå är i gasen och surrar på om DSBM, så vill jag stolt visa upp denna skiva som jag köpte på mig häromdagen för väldigt överkomliga 60kr. Hade läst lite om det här enmansbandet innan, och blev lite halvt intresserad då det är så pass många som höjer denna skiva till självaste guds röv.
Skivan består av två låtar som är dryga 20 minuter vardera. (som om man blir förvånad vad gäller den här subgenren), men utan dess långa längder så skulle man inte ha en suck till chans att försöka leva sig in i vad det är "Trist" vill berätta.
Bokstavligen har jag faktiskt ingen aning, vad gäller lyriken, men då huvudmannen tidigare och senare gjort splittar med svenska Kim Carlsson ifrån Hypothermia, Kyla och Lifelover, (även har de två ett projekt vid namn "life is pain".), så kan man ändå ha en automatisk hum om vad lyriken säger.
Del I på skivan, alltså första låten som är betitlad skivtiteln, går igång och man känner direkt hur det aktuella rummets temperatur till långt under normalt och man börjar känna sig hängig och lite allmänt ledsen.
Jag var beredd på att det skulle vara depressivt, vafan det är ju som sagt Dsbm. Men jag var inte beredd på att det var så sjukligt ledsamt och atmosfäriskt, med andra ord så har jag aldrig någonsin känt att det varit så mysigt att må dåligt och ha ångest, någon gång.
Det är väldigt repetativt med väldigt få övergångar och riffbyten, men själva grejen är att just det repetativa är där för att man ska sjunka så långt in i musiken som möjligt. Verkligen hänge sig åt den.
När de 20 minuterna av första låten tonar ut och man sitter i några sekunders tystnad, så kommer jag på mig själv sitta och glo rakt ut i tomma intet och vara 50% segare än jag brukar när jag hört någonting långt och slött, typ danska "Nortt" är ett exempel.
Andra låten går igång och man dras återigen med ner av Trist´s otroligt repetativa, men samtidigt sjukt vackra atmosfär. Och då denna låt också ligger runt 20 min, så börjar man verkligen bli orolig för sin egen hälsa i mitten av låten, om man någonsin efter skivans slut kommer vara densamma man var innan man ens hörde skivan.
Detta är någonting verkligt stort, och för den som älskar Kim Carlssons ena projekt "Kyla" borde det här vara livets största skatt att ha i sin ägo.
Det är så fruktansvärt vackert, men det gäller att även kunna definiera vackert på det rätta viset när man en gång hängett sig åt vad tjeckiska "Trist" förmedlar.
Det här är inte för alla, sanna mina ord.
Makalöst!

9 / 10

Woods of Infinity - Ljuset (2005)

Appropå att jag nämnde WoI i recensionen till Konkurs av "Lifelover", så tänkte jag att jag skulle recensera denna platta som i mina ögon idag är skitbra.
Detta är alltså Woods of Infinity, ett svenskt black metal/ambient band ifrån Umeå. Det här mina vänner är någonting jag skulle kalla unikt och originellt, även fast man till första lyssningen kanske inte märker några som helst originella element. Men WoI är ett sånt där band du måste låna ett extra öra till, ge ett par chanser innan allting liksom utkristaliserar sig.
Det är en hypnotiskt repetativ resa man tas med på i "Ljuset", atmosfären i första låten "Genever" får dig att sitta som pårökt i soffan och lyssna på vad det är sångaren har att säga.
Och det han har att säga sen...I lyriken upplever du en människas innersta sjuka och perversa tankar..tänk dig att gå in i huvudet på Thomas Quick och läsa vad han tänker. Men även märker man av en viss patriotism, dyrkan för skogen och vintern och det egna Sverige.
Allting sammansatt till låttexter som inte liknar någonting annat, det är som en enda stor ordspya. Jag saknar makt att föklara det ytterligare, utan upplev för er själva.
Som sagt, atmosfären är det som gör den här skivan så jävla bra, man blir helt låst..minst sagt.
Mid-tempo black metal, pervers atmosfär med än mer pervers lyrik, kan det bli bättre? För som sagt förr, det är black metal det handlar om.
Går knappast igenom låt för låt, för det skulle första helhetsintrycket för någon som aldrig hört WoI, men som blir intresserad och av misstag råkar läsa min recension av dom först.
Men dock så kan jag säga att ska ni tanka hem en låt, så go for "A love story"..den tar upp det jag tycker WoI gör allra bäst, alltså att skapa en obehaglig nästintill sjukligt pervers atmosfär samt pratsjunga om egen kärlek till den så mycket yngre flickan.
Ett jävla genidrag, då WoI har fått mig att stanna upp och verkligen lyssna och ta till mig musiken på ett djupare plan än de flesta andra black metal akter som finns.
Jag tycker den här skivan är helt fantastisk och tidigare alstret "HejDå" är minst lika bra..och pervers.

Sinnessjukt bra!

9 / 10

Lifelover - Konkurs (2007)

Hejsan mina fula vänner, och ursäkta mig såå mycket för en månads uppehåll, varit snålt om pengar, så har inte kunnat köpa på mig någon platta förrän häromdagen.
Vad har vi då här?
Ett svenskt band vid namn "Lifelover", som spelar någon sorts..depressiv black metal? Dels Ja. Jazz? Dels Ja. Psykadlisk rock? Dels Ja.
Som ni märker är det lite av allt möjligt.
Jag var inte bekant med Lifelover innan jag köpte på mig den här plattan, alltså hört talas om dom har jag och hört en och annan snutt, men inte såhär på allvar.
Lyriken tar upp storstadsliv, inre gömda känslor, sarkasm, depression och självmord. Allt som hör förstnämnda genre till.
På sång är värt och nämna har vi Kim Carlsson (känd från det betydligt mer mörka kapitlet i black metal historien vid namn Hypothermia) och han kväker, messar och (ren)sjunger ut sin s.k poesi(?).
Låt nr 1: Shallow går igång, och man stiftar bekantskap med en inte alltför obekant melodi som genast etsar sig i huvudet, det är fint och det är trivsamt.
Låt nr 2: Mental Central dialog är snarlik första låten, dock så repeteras samma textrad om o om igen här, men med ett väldigt varierat och på något sätt positivt resultat.
Det låter som några släng "Kent", lite "Woods of infinity" (<--- de som är bekant med dessa herrar förstår vad jag menar.) och om jag får säga det själv liiiite Svarti Loghin, melodiöst.
Utöver detta så är "Lifelover" ett väldigt originellt band, som fått åtminstone mig att fastna helt och hållet och tänker absolut kolla upp deras tidigare verk samt kommande såklart.
Jag behöver ej heller här gå in och ge min egen version på resterande låtar då jag faktiskt finner någonting nytt hela tiden.
Så, till er som gillar Hypnotisk dsbm med jazzvibbar (ergo= någonting annorlunda) ska absolut kolla upp detta. Jag rekommenderar å det grövsta.

8 / 10

Funeral Mist - Maranatha (2009)

Antingen så har den större skalan av världens black metal skallar, väldigt dåliga öron eller så är det helt enkelt jag som är för cool för mitt eget bästa, men den här skivan..ja om jag fick beskriva den med ett enda ord: Otrolig!.
Men det verkar verkligen inte vara många som håller med mig, med tanke på all kass kritik den fått. Skäms!
Sen jag för första gången hörde Funeral Mist´s debutalbum "Salvation" har jag varit en trogen lyssnare till det här bandet och köpt på mig det mesta jag kommit över.
6 år efter nämnda Salvation, meddelar huvudmannen "Daniel Arioch Rostén" (Även vokalist i Marduk, som "Mortuus") att han tagit sitt förnuft till fånga och tänker släppa nytt album, och gissa om förväntningarna blev 100%.
Så de här veckorna innan själva släppet gick vääldigt långsamma. Dock så ska jag också avslöja att jag hittade albumet på nätet 1 vecka innan släppet, och kunde jag hålla mig? Nej.
In med den i min iPod och jag skärmade i stort av hela världen genom mitt rum och la mig till rätta i sängen och knöt händerna.
Första låten går igång med ett typiskt intro gjord endast av en eller flera sjuka människor. Det är ett enda stort kaos och mitt i allting, pastor som skriker "It´s the plague" flera gånger om, helt bindgalen. Och redan här märker man av produktionsförbättring, som ofta kan vara en besvikelse när det gäller black metal.
Men när låten väl går igång och man välkomnar än en gång Arioch och hans vanvett in i sitt huvud, så glömmer man allt vad produktion, värld och tid heter. Det här är mitt Funeral Mist, det här min black metal. Rått, galet och..förvridet? kan man säga det?.
Andra låten är en riktig utstickare. "White stone" är vad jag skulle säga, en riktig stenkross, den maler på i riktigt tung och sakta tempo och Arioch med sin sjukt unika stämma mässar fram den ena blasfemin efter den andra och man bara..vill skjuta sig själv i ren upphetsning.
Tredje låten "Jesus Saves", snabbar upp tempot lite grann och liksom går tillbaka till vansinnet i första låten, den är inte heller så olik första låten, så också den här är skitbra, en karusel av ondska man aldrig vill ska stanna.
Fjärde låten "A new light" börjar med sjukt riff som gör att man bara väntar på att cymbalen ska ljuda som en chockeffekt och det gör den. Det här är i min åsikt skivans bästa spår och mycket tack vare mellanspelet, som i sig inte är särskilt originellt över huvudtaget. Just det ja..kyrkokör är vad vi pratar om. Men här passar det så äckligt bra in och när Arioch kommer in mitt i allt mys och luftar stämman med ett "oööööhh" så blir man verkligen, Smäktande galen!
Femte låten "Blessed curse" är skivans andra höjdpunkt och är en drygt 12 minuter lång, totalrepetativ tretaktsdänga i marschtempo och som har en perverterad predikant som vokalist. Spela den högt så förstår du vad jag menar med skivans "andra höjdpunkt".
6e låten "Living temples" går tillbaka till första och tredje låtens tempo och här mässas det fram blasfemier och horiga skällsord och det kryddas med vad som låter som en bakvänd barn-kyrkokör och det är givetvis så inpassande det bara kan bli.
De resterande två låtarna vill jag inte skriva någonting om, utan jag vill att allmänheten ska få uppleva skivans bästa lyrikstund iom 7e låten "Anathema Maranatha" och den.. bland de bästa avslutningar jag någonsin hört på en black metal skiva, sista låten "Anti-Flesh Nimbus" med sina mellanspel som stänger den här karusellen av den ondaste blasfemi och börjar plocka ner skeletten som återfinns, för att göra plats åt andra intet ont anande stackare som inte stiftat bekantskap med Arioch och hans av-art "Funeral Mist".

Bara så brutalt BÄSTA skivan jag någonsin hört hittills.

10 / 10

Portal - Seepia (2003)

Hejsan goda svartrockare. Ursäkta det alldeles för långa dröjsmålet. Haft allmänna problem med livet så det har inte blivit något skivköp på senaste.
Men iaf, nu har jag plockat på mig en skiva av detta numera ökända band ifrån australien vid namn "Portal".
Jag har läst o läst om det här bandet och blivit mer o mer intresserad för varje gång, då det skulle vara så annorlunda osv.
Bandet kategoriserar sin death/black metal som "Antique Horror blackened death metal", och bara det får ju en annan att..jaha? liksom.
Jag hade inga som helst förväntningar när jag för första gången spann den här i cd-spelaren, och det var nog tur det.
Skivan börjar med ett ganska suggestivt intro, som får dig att tänka att du är låångt ner under ytan på atlanten. Det fortsätter i någon minut och man finner sig faktiskt också bli ganska rastlös, för i mig personliga åsikt är detta inget intro som får dig att liksom "oh shit..".
Sen mina herrar (och möjligtvis damer) så brakar det lös..det brakar verkligen så helvetes lös så att du genast tappar uppfattning om både dig själv och din tillvaro.
Är det här hårt? eh ja.
Är det här EXTREMT, kanske lite lätt?
Detta är en form av black/death jag inte stött på innan. Dock så minner det stundtals om Deathspell omega´s "Fas, Ite malidicti in ignem aeternum", vad gäller det frenetiskt progressiva. Men här är det också inte bara trummorna som är progressiva..ne basen, gitarren och tamigfan growlet låter progressivt.
Alltså, det här är en platta du inte kommer in i förrän 10e eller kanske 2334e gången du lyssnar på den. Det är verkligen kaos.
Så för ovanlighetens skull tar jag inte låt för låt här heller, för det är fan omöjligt och man ska vara Einstein för en sådan sorts "uträkning".
Även fast detta låter väldigt lika hela tiden, så finner jag mig förvånansvärt inte uttråkad, jag är däremot hänförd hela skivan igenom, och känner mig cool för att jag faktiskt tycker att det inte är så pjåkigt.
Är man dock van vid att tillbe "Nattefrost" eller "Carpathian Forest" som sina högsta onda gudar så är detta inte ett område att beträda, sanna mina ord.
Vill du dock ha en dryg halvtimme av en ljudvägg som beskriver "världens och rymdens, samt universums alla planeters undergång" så är detta absolut ett givet köp helt klart. Men detta är dock ingenting som fastnar och som du ens kan nynna på i en nanosekund. Så pass kaotiskt är detta.
Jag vill skjuta mig och knulla mig arslet när jag lyssnar på den här skivan..och det är ju kanske ingenting man vill göra varje dag? kanske någon ibland.
Jag vill med dessa ord säga att jag är absolut imponerad, men det smeker dock inte mina black metal lökar.
Ett absolut jävla måste för dig som gillar band som Fuck the Facts, Pig destroyer, Mayhem´s "Ordo ad chao"..ja summera själva det där in till "ett", så har ni kontentan av australienska "Portal"

Skulle jag beskriva den här för en oinvigd,men ändå aktiv inom hårdrock så får det blir något i stil med: Ett utomordentligt gå-in-i-väggen-soundtrack.
Darra!

5 / 10

Dissection - Reinkaos (2006)

Okey, lets turn the wheel and go mainstream.
För det kan man väl nästan säga att stockholmska Dissection klassas som? Iaf i mitt tycke.
Men jag vill ändå recensera den här skivan för att det faktiskt är bland de absolut mest sataniska plattor jag någonsin hört. I synnerhet lyrikmässigt.
Dissection kom med skivan "The Somberlain" år 1993, och jag kan tänka mig att den slog ner som en bomb. Då jag bara var 6 år vid den tiden, så var just den skivan ingenting som nådde mig riktigt då jag körde stenhårt på band som tidiga Metallica, Slayer och annan härlig heavy metal, som inte borde vara så svårt för allmänheten att lista ut.
Därefter gjorde dom en fullängdare till som hette "Storm of the lights bain" och som blev deras stora genombrott. Dock en tid efter skivan kommit ut, så åkte huvudmannen bakom bandet "Jon Nödtveit" in i finkan för medhjälp till mord.
Inte så mycket man reflekterat så mycket över då man haft nämnda skivor att gotta sig med, då båda är riktiga höjdare.
Åren gick, han kom ut och det föddes ett nytt Dissection. År 2006 såg, till fansen stora lycka, "Reinkaos" ljuset.
Vad mig beträffar som vid den här tiden gått vidare och var en renodlad grindare och körde hårt som fan med band som Nasum, RgTe och Sayyadina, brydde mig inte så mycket om det. Men när jag började hitta arga, besviken och väldigt negativt förvånad kritik på nätet om nya "Reinkaos" blev jag verkligen nyfiken. Jag var tvungen att kolla upp. Jag köpte på mig Reinkaos ifrån favvostället "Repulsive", kom hem och kände in soffan med en kopp kaffe som alltid.
Skivan börjar med ett intro som i början låter som "lugnet före stormen" och man reflekterar faktiskt inte så mycket över det.
Men så börjar andra låten.
Beyond the Horizon får dig att tänka på band som tyska Primal fear i deras mer sansade stunder. Vafan?
Heavy metal, det lät precis som renodlad heavy metal. Jag lyssnade inte ens klart, skippade till tredje låten "Starless Aeon"...Primal fear?..igen..vafaan?
jag skippade..4e låten "Black Dragon"..men snälla skona mig ifrån denna styggelse, var vad jag tänkte och skippade igen. 5e låten "Dark mother divine"..här blev jag lite förvånad, det lät fortfarande som Primal Fitta, men här fann jag mig gungandes med och jag lyssnade faktiskt klart på hela låten. Kanske började jag ha överseende med det pånyttfödda Dissection. (Jag började även fundera på om Jon blivit kristen av tiden han suttit inne).
Väl framme vid 11e och sista låten "Maha kali" var jag fortf väldigt besviken på det Dissection jag upplevde med Somberlain och Storm of the lights bain, men tyckte även att den här låten var en av dom som var lite bättre än "Primal kuk".
Jag kunde verkligen känna med alla fans som förväntat sig jordens ondaste skiva, men fick ett paket smör av märket "Becel" light.
Jag vill också passa på att säga att jag inte kollade i bookleten medans jag lyssnade på skivan. Det gjorde jag först efteråt.
...och då läste jag lyriken.
Skivan framstod i HELT ny dager. Jag befann mig i helvetets allra djupaste och svartaste hål. Förlåt Jon för att jag tvivlade.
Den här skivan innehåller den mest kompetenta sataniska lyrik jag någonsin sett, man blir alltså..vettskrämd.
Ibland, vid några få tillfällen ska man fan inte vara så snabb att döma. En del saker måste sjunka in. I det här fallet musik. Dissection´s "Reinkaos" är ett jävla mästerverk för mig idag, då jag låtit den sjunka in mer än 48 gånger.
Jon bevisar även han, här att man inte behöver mangla och låta som att man sodomiserar så många Får man bara kan, för att göra black metal.
För vad än folk säger så är det här black metal.
Även fast det låter Primal Feavy metal så är lyriken så överhängande äckligt satanisk att det även får musiken att låta så blackmetalond det bara går.
Det här är en av de bästa skivor jag någonsin har hört idag, och det tack vare lyriken som jag nästan gav fan i att läsa.
Ja, lyrik har stor betydelse för mig när det gäller musiken för "Han man inte får nämna".

SPECTACULAR!

Vila i Frid Jon Nödtveit.

10 / 10

Teitanblood - Seven Chalices (2009)

Oookey mina hårdnackade metalkukar.
Det här är en skiva som egentligen inte ska ha undgått någon bm-pung, som lyssnar på black metal som söker sig djupare än Dark Funeral.
Bandet ligger på det nu infamous bolaget "Norma Evangelium Diaboli" där även jag själv tillhör de slaviska följarna.
Bolaget är väl relativt litet och har inte gett ut så mycket, men när dom väl gör det så är det en lika härlig explosion varje gång. De har t.ex spottat ur sig Deathspell Omega, Funeral Mist, Watain, Ondskapt och Sorhin, samt ett fåtal andra band som är fakta som för denna recension är ganska irrelevanta.
Men då till det här årets släppta "Seven Chalices" av ett band vid namn Teitanblood.
Tillhör du en av de som tycker att Blasphemy har det äkta black metal soundet? Och tycker kanske att "Archgoat"i dina öron sjunger perfekt skönsång?
Då spelar det här bandet absolut i din liga.
Det första man slås av när man lyssnar på den här skivan är det otroligt skitiga, och då menar jag verkligen skitiga produktionen. Man får för sig att bandet spelat in i en källare så sjukt ljudisolerad med en telefonsvarare av den gamla skolan.
Det här är necro i allra högsta grad, och tyvärr som med alla andra necro-black band så är det stört omöjligt att recensera låt för låt. Utan den här recensionen fokuserar sig klart på helheten.
Min personliga åsikt och tycke hamnar väl någonstans i gränslandet mellan wow och urk. Då jag förväntat mig, av allt kritikerjubel, en skiva av ett band i stil med Katharsis, och de som hört Katharsis vet exakt vad jag pratar om för typ av black metal.
Men det Teitanblood gör är..ja det är fan ganska eget på ett väldigt icke-eget vis. Det är verkligen hysteriskt skitigt och brutalt, utan att nödvändigtvis vara hyperspeedat, utan det är mer..lite snabbare än midpace på de snabbare partierna. Blyfitt-tunga riff som nästan inte går att urskilja, och sången.. ja jag kan väl säga såhär att lycka till med att försöka growla med utan texthäftet.
Lyriken då. Den är så vansinnigt skitond som jag vill ha den, så där tänker jag inte kritisera någonting, utan bara höja den till skyarna. Det här bandet vet va dom skriver och det hörs direkt på deras brutalitet att dom fan menar det. Det är lite oroväckande, för hursomhelst så är black metal mycket av en image, och det kan nog ingen neka till.
Dock så finns det få guldiga ögonblick man får fatt i härliga pojkar som dom i "Watain" och så just "Teitanblood".
Jag kan inte förklara mer än att jag är i gränslandet vad gäller den här skivan. Köp, lyssna och bedöm själva. Det förvånar mig inte om ni känner likadant.
Vad som är så jävla positivt med den här ovissheten är..att det finns såå ytterst få band man verkligen känner den här ovissheten för. Jag snackar kanske om 2,3 band.
Och det är väl guld i allra högsta grad eller?

8 / 10

Antaeus - Blood Libels (2006)

Antaeus, ett black metal band ifrån Frankrike (som är det land som spottar ur sig bland de bättre band inom Orthodox Svartmetal)
För det är just vad Antaeus koncentrerar sig huvudsakligen på, orthodox lyrik snyggt inpackat i en ljudvägg som inte är snäll emot Dimmu Borgir fans såattsäga.
Det här är otroligt kall, rå och snabb black metal.
Första gången jag hörde Antaeus var genom deras första fullängdare "Cut your flesh and worship satan" (ingen kommentar på titeln), och konstaterade att detta lät fint och någonting som jag kommer följa.
Efter en typ sådär två år, plockade jag på mig denna skiva, då jag ifrån olika forum och personer fått intrycket att detta skulle vara Antaeus bästa släpt hittills, som att det inte brukar låta så liksom?
Men iaf, mitt första intryck av just den här skivan "Blood libels" var..ja en chockartad upplevelse. Här har man verkligen vridit upp brutaliteten till max och det verkar som om man medvetet vill helt sonika skära inuti folks trumhinnor. Med deras mottot "We hope you die" får du verkligen KÄNNA vad det är dom vill.
Första låten "Rot" börjar med ett väldigt trivsamt och lite obehagligt intro, som är ett av få som jag verkligen tycker om. Vad gäller intron alltså. Sedan som sagt går det igång, och trummisen vill verkligen inte byta ut den hypersnabba entakten. Det är totalrens genom hela plattan och om jag får säga det själv, väldigt intelligent lyrik om än jävla elak, men ja väldigt eftertänksam.
Låt nr 2 " Cyklic Torture" kör på mottot "mord och inga visor" och plöjer verkligen allt i vägen med sylvassa riff och samma galna entakt, som får dig att fundera om trummisen tog en tjackmacka innan de börjat spela in denna skiva.
3e låten "Control and Abuse" är skivan största behållning, här börjar det med d-takt (skulle jag vilja säga att det låter som iaf) för att sedan sprängas ut i galenskapen beskriven ovanför och man sitter återigen chockskadad och tar verkligen till sig av bandets ideologi att de hoppas att alla ska dö.
Skivan går sedan lite på tomgång resterande del. Här räcker det inte med intelligent satanismlyrik för min del. Jag saknar absolut lite variation.
Och med tanke på bandets senare split med utmärkta Katharsis, där dessa onda herrar lagt in skruvade technobeats, så börjar man fundera på vart detta är påväg.
Men hursomhelst, jag uppskattar verkligen brutalitet och skoningslöst hat vad beträffar black metal, men jag vill även att det ska vara en gnutta variation iaf.
Första låten "Rot" är kungligt bra, mycket tack vare sitt intro och explosion ut i det perversa svarta.
Men nöjer mig också med den låten, och kan sedan lika nöjd byta till nämnda Katharsis.

5 / 10

Infernal War - Terrorfront (2005)

Appropå..riktigt rått?
Okey, "Witchmaster" är rått, bland de råaste akter jag någonsin hört. Tills jag hörde detta.
Infernal War ifrån Polen (dom också). DET HÄR är det råaste jag någonsin lånat mina öron till. Ett sjujäkla tokfittmangel ifrån början till slut, och jag snackar alltså, TIGHT!.
Till att börja med introt, en ganska illavarslande sådan, som förbereder dig och låter dig hämta andan för vad som komma skall. Och har man inte hört detta innan, så GÅR det fan inte att vara beredd.
Spår 2 "Crushing impure idolatry" går igång i vansinnestempo och lyssnaren förstår direkt att detta är hädelser av brutalaste slag.
Riffen är rakbladsvassa och jävligt snyggtutförda dödsriff. Sången är lite blandning av black metal och..grindcore. Ja. Ett jävla inpassande skrikande!
Trummorna..GUD Trummorna!. Alltså jag tror karln bakom pukorna är en maskin. Aldrig har jag hört någon leverera blastbeats av de mest tunga och ilskna slag, så pass jävla tight som han gör. Det låter helt magiskt.
Låt nr 3 "Dead Head´s Empire"..rasar vidare, och man har knappat fått en sekunds andningspaus förrän det är dags för slakt igen.
Det här är en skiva man ska höra i helhet, om man för stunden vill känna adrenalinet pumpa, för tro mig det gör man.
Normalt vis hade jag klagat på den i mitt tycke lite alltför snygga produktionen, men jag tror nog att jag kan ha överseende med det på den här skivan, för hade det varit den typiska "kalla skogen" produktionen, så hade man garanterat inte hört vad som försigår här. Så pass sjukt brutalt och ursinnigt är det faktiskt.
Plattans höjdpunkt är "Terrorfront" titelspåret. Man liksom gungar med till refrängen och när den kryper fram så ställer man sig sonika upp och höjer näven och formligen skriker med "TERRORFRONT!" TERRORFRONT!!". Det låter så jävla härligt, och som att det är gjort av killar som verkligen vet hur dom vill ha sin svartnade dödsmetall.
Jag finner inga ord. Det är här så underbart brutalt.
Men som sagt, det blir ingen tiopoängare det här heller. För maken till mer infantil lyrik får man leta efter.
Det saknar djup av alla former, och det man upplever är: Satan krossar gud med helvetets alla horiga demoner och spöken.
Och släng in lite "Förintelsen och allmänt World War II" så har ni hela konceptet.
Jag bryr mig egentligen inte så mycket om lyrik vad gäller all annan sorts musik. Men min black metal vill jag av någon anledning ha..seriös och ond på riktigt.
Innan jag läste lyriken så förväntade jag mig skärseld i vardagsrummet men fick dock nöja mig med att Radiotjänst ringde på dörren. Ondskan personifierad.
Utöver lyriken så tycker jag att ALLA SOM INTE ÄGER DEN HÄR SKIVAN ÄR DUMMA I HUVUDET!

Sjukt, brutalt, hämningslöst och alldeles...alldeles förjävla strålande!

9 / 10

Witchmaster - Masochistic Devil Worship (2002)

"-Har du någonting riktigt rått? Någonting där man inte ens kan hämta andan, förrän skivan är slut."
Jag fick det svart på vitt.
Polska Witchmaster, uppfyller varje "Raw black metal" runkares våta dröm.
Det här är rått på riktigt.
Efter att ha snöat in för ett tag sen på ett annat polskt band vid namn "Infernal War" så har jag blivit sugen på riktig fartfylld black metal. (pisksnärt 1080bpm bm brukar jag benämna det.)

Så jag var som vanligt i närheten av Repulsive och hoppade in och frågade ägaren om någonting i stil med nämnda I.W.
Han tvekade inte ens, utan bara plockade fram den här skivan, tvingade mig att köpa den och garanterade att jag inte skulle bli besviken.
Kom hem, obligatoriska koppen kaffe med liten skvätt mjölk, skivan på plats.
Det går igång med ett ganska bisarrt intro som behandlar skivans ämne masochistisk djävulsdyrkan, så ni kan väl lista ut själva hur det låter.
Sedan går det igång med en jävla fart. Spår nr 2 (första låten) "Ultimate satanic sacrifice" är en dänga av sällan skådat slag inom den här brutala sortens bm. Det är ett sjukt vansinne skitsnyggt ihopmixat av både hysterisk entakt, d-beat och damp-dubbeltramp.
Sången är ganska egen, och får en att tänka på punk/thrash band från 80 talet. Det är inte det typiska onda vrålet som man som svartrockare är så bekant med.
Ne, här är det mer..gormande. Arga jävla kvädelser till lyssnar, lyrik om att pierca fittor, äta sperma och ja, allt möjligt som gör livet lyckligt för en person som köper på sig obskyr black metal.
Det är ingen idé att gå igenom låt för låt här heller. Den innehar inte riktigt någon låt som lyser över alla andra. Men vill du ha din black metal så brutal som bara går, med viss thrash/punk influens så blir du garanterat inte besviken av att kolla upp detta vanvettiga band.
Jag fick vad jag letade efter. Vore helt klart synd att säga annat. Jag är väldigt nöjd.
MEN, jag kan ändå med gott samvete säga att jag också nöjer mig med det här släppet ifrån det här bandet. För den här sortens black, ger inte mig som lyssnar så särskilt mycket egentligen, bara det att man vill ibland ha någon fruktansvärt rått och skitigt och fult.
Då lyssnar jag garanterat på den här skivan eller nämnda Infernal War. Så är jag nöjd sedan.
Men som sagt den uppfyller sitt syfte och finns där för de som vågar.

Kaos i allra högsta grad!

6 /10

Mgla - Groza (2008)

Detta band har hängt med mig i ett par år nu. När dom släppte sin första Ep "Presence", hade jag ingen aning om vilka det var (uppenbarligen), läste lite om dom, det lilla som gick att hitta.
Blev rätt intresserad, så jag laddade hem ett exemplar av nämnda Ep.
Wow tyckte jag, det här lät verkligen annorlunda. Jävligt typiskt black metal-ondska, men annorlunda.
Bandet heter Mgla (översatt: dimma) och kommer ifrån Polen.
Presence och ytterligare två fruktansvärt bra Ep´s senare, släpper äntligen bandet sin första fullängdare. Groza.
Här ska jag avslöja, att jag hade väldigt höga förväntningar. Iom att Epn som kom efter "Presence", och hette "Mdloscí", som innehöll två låtar, tillhör bland det absolut bästa jag någonsin hört i musikväg. Inte just BARA för att det är black metal, utan liksom hela helheten.
Mgla lyckas på något förbannat vis få fram någonting som sannerligen få black metal band kan förmedla i sin musik.
Det här är inte din typiska black metal, i 450bpm. Utan dom bygger sin svartrock mest på tretakt, och midpace på sin höjd, blandat med jävligt sköna, halvstandards-ondskefulla riff, med en touch av melankoli. Och.. ja, när dom framför allting, så låter det så förbannat jävla bra och underbart så att man känner att man skulle kunna dö och samtidigt känna att man har utrett allting man ska i livet.
Så pass jävla bra är "Mdloscí".
Jag var ganska nervös, för utifall min förhoppningar om "Groza" skulle grusas, så hade jag ju ändå nämnda "Mdloscí" och "Presence" att trösta mig med, för som jag sagt innan här bland alla recensioner, man kan ju faktiskt inte få allting.
Första låten "Groza I" 11 min.
Det som grusades var ist min nervositet. Allting släppte, och bara det efter 2 minuter in i denna långa låt.
Jag var så jävla överlycklig! Mgla hade gjort det IGEN.
Den här låten frambringar varenda liten känsla jag har i kroppen, på en o samma gång. Jag blir helt överväldigad av denna udda men ändå ooriginella bm.
Jag kan inte förklara hur det låter. Det låter standard, ja visst. Men som sagt så har Mgla någonting som, som jag sa ytterst få svartrocksentusiaster har i sin ägo när dom skapar sin musik.
Det här måste upplevas, för att förstå vad jag menar.
Den här skivan har, i min personliga åsikt, inte ett enda fel. Den är så fruktansvärt bra, så milimeter nära Perfekt.
Höjdpunkten i skivan är ungefär 5 minuter in i låt nr 2, Groza II. I solot där trummisen går lös på sin lilla splashcymbal i 1-sekundsintervaller, och samtidigt trampar det snabbaste han kan på dubbelkaggen. Ja det är så förbannat vackert att precis där.. dör jag lycklig.
Jag har dock ytterst lite kritik, som tyvärr hindrar den här skivan ifrån fullpott och det är att jag tycker att 4e och sista låten inte avslutas på det sätt jag föreställer mig när jag lyssnar igenom skivan. En 5e låt och det här hade garanterat varit min favoritskiva of all time.

Sanslöst perfekt!

9, 5 / 10

Portrait - Portrait (2008)

Jag skriver recensioner av black metal skivor jag hört, köpt och äger. Den här gången ska jag göra ett undantag, fast egentligen inte.
Portrait är ett band ifrån Sverige, som spelar Heavy metal, somliga menar att dom spelar black metal, för har man inte hört bandet och ser över lyriken så ser man tveklöst framför sig..ja typ Nifelheim. Svart, skitig och äcklig necro black. Men inte i det här fallet, ne.
Det här minner mycket mer om King Diamond / Mercyful Fate både musikaliskt och inte minst sångmässigt.
Vokalisten låter som en klon då och då under albumets gång.
Så, är detta bra?
Jag blev väldigt imponerad av den här skivan, då jag gillar det mesta som King Diamond spottat ur sig sedan tidigt 80tal kan jag inte låta bli att verkligen ryckas med av den här sortens "blackened heavy metal". Det är heavy metal med ett jävla gung och ös om man säger så.
Tillsammans med lyriken så bildar allting en ganska tydlig bild av 5 arga herrar som vill visa att man inte behöver köra extrem-metal för att vara djävulsdyrkare. Med snygga 80tals minnande riffmelodier och härliga D-takter som angränsar till Nicko Mcbrain i Maiden.
Första låten "Hell" är en väldigt typisk öppnare för den här sortens metal, börjar lite tufft sådär med en basslinga som viskar att snart, då jävlar!.
Låten i sig är ösig som fan och man blir verkligen sugen på att plocka fram sin trummor av modell luft och bara köra.
Dom flesta låtar skiljer sig inte jättemycket ifrån första låten, och med det menar jag inte att vara negativ, visst skiljer dom sig sångmässigt och takt samt melodiöst, men det är samma härliga driv genom hela skivan. Skivans riktiga outstander till låt är nr 4 "Consecration" som har ett sådan förjävla härligt refrängsriff som jag bara vill skjuta mig när jag hör.
Fruktansvärt bra låt, och min åsikt är den här skivan guldvärd att ha om inte annat bara för den låten.
Hela plattan är minnesvärd och jag är stolt över mitt ego som la 149 kronor på den.

7 / 10

Svartsyn - Timeless Reign (2007)

Här mina vänner. HÄR har vi en skiva av hur riktigt instängd surströmmings-black metal ska låta.
Svenska Svartsyn, har funnits ett par år och släppt tre fullängdare innan denna. Vill även tillägga att dom har en split med svenska Arckanum också, som är helt outstanding.
När jag köpte den här skivan, var det inte för att jag hört så jävla mycket bra om den eller så. Nej jag hade faktiskt inte hört TALAS om Svartsyn förrän denna skiva, det var för att Repulsive´s huvudman Peter, tipsade om det och prisade det till skyarna (eller kanske djupaste hålorna i helvetet).
Jag hade mycket pengar just för tillfället, och köpte på mig ett gäng plattor varav denna var inräknad för att göra honom glad. För att av omslaget att döma så tyckte jag verkligen inte att det tilltalade mig.
När jag hemkommen och kaffedrucken, planterade skivskrället i spelarskrället, gick ut i köket och började greja med disken, hörde introt rulla igång. Ganska typiskt illavarslande pianoplink, som jag var tycker är skitbra eller skitdåligt, som bara liksom passar in.
Tänkte inte så mycket mer på det tills..ja första låten drar igång: "Surth lit the earth". (Delat spår med introt). Jag släpper disken, går in i vardagsrummet med gapande mun och bara står hänförd.
Det här var någonting jag verkligen letade efter i mitt sökande av nya black metal jag aldrig hört, som kan ge mig en sjujävla kick.
Det här lät fruktansvärt jävla bra.
Produktionen är..inte bra, men på ett positivt vis "inte bra". Det låter som om den vore inspelad i ett rum på 2kvm där dessa herrar trängt in sig under deras mest hatiska humör.
Det låter så jävla isolerat och avskärmat så det är helt otroligt.
Första låten ebbar ut och jag känner irritationen börja närma sig, då jag blir ivrig över att nästa låt ska börja. 2a spåret "Tehom" är snarlik den första låten, som med sina underliggande mörka melodier blandas på ett perfekt vis med tung och elak jävla svartrock. Denna låt är absolut minnesvärd och är en du kan komma på dig själv gå o tralla på.
3e låten "Sanctus Sathanas" är skivans orgasmögonblick. Detta spår öppnar precis som jag vill att en riktigt svartis-dänga ska göra, snabb entakt med ettrigt tremoloriffande och som får dig att känna det här välkända obehaget, som sedan exploderar ut i, precis som föregående spår, liksom undangömda domedagsmelodier som vokalisten kväker ur sig blasfemi tillsammans med.
Jag kan bara inte förklara hur bra den här skivan är, en riktig jävla milstolpe och som är väldigt originell för just sin egendomliga isolerade produktion. Det är rått, det är ont och så jävla black metal. Vore det inte för de liiite alltför "fina" mellanspels-riffen i 6e låten "Spiritual Death", så hade jag gett denna skiva fullpott, men som sagt innan man kan inte få allt. Inte sveriges "Svartsyn" heller.

Makalöst!

9 / 10

M8L8TH - By the wing of Black (2004)

När jag ändå maler på om subgenrer inom Black metal, så kan vi lika gärna ta en till.
NSBM (National socialistic Black metal), här är jag faktiskt ganska osäker på vilket eller vilka band som grundade begreppet Nsbm, för som precis med Dsbm så finns det som sagt en hel uppsjö med tusen olika band från div olika för mig okända land.
Det här nsbmbandet kommer ifrån Ryssland och heter M8L8TH (Moloth, uttalar jag personligen det. 8orna förstår ni kanske själva va de står för?).
Jag fick nys om den här skivan genom olika black metal forum, där det snackats väldigt gott om den.
Blev förstås väldigt nyfiken och bänkade mig framför Total Holocaust som också faktiskt hade den.
By the wing of black heter skivan som är bandets första fullängdare, beställde, fick hem dagen efter och lyssnade.
*Blown away*. Det här var överraskning av den allra mest positiva sort. Skivan börjar med ett väldigt typiskt nasse intro där allas vår gode vän Adolf Hitler håller tal till tyskarna. Och när man lyssnar så är det inte utan att man får ont i magen, det är trots allt nazism och någonting fruktansvärt. Men ja, vad står black metal för om inte ondska?
Första låten går igång och man stiftar bekantskap med förvånansvärt bra produktion för att vara bm, snygga riffmelodier och trumtakter som skiftar mellan tekniskt dödsstuk, midpace och skön d-takt.
Och sången, eller ska kanske säga " Helvetets allra mest vansinniga vrål", är skivans absolut största behållning. Fyfan, vokalisten måste bära på väldigt mycket hat för att kunna hålla igång som han gör genom hela den här plattan. Jag har enorm förkärlek till både vansinnesvrål och breakneck-entakt.
Entakten är det dock väldigt snålt om, om man jämför med de andra takterna det bjuds på.
Här kan jag rakt av verkligen inte gå igenom låt för låt, för de flesta låtar, låter ganska lika varandra både trum-mässigt och melodiöst. Man vet bara att det låter så jävla hatiskt bra hela tiden, och skivan är verkligen inte död en enda sekund.
Däremot så har denna skiva en höjdpunkt, och det utav råge. Sista låten, titelspåret "by the wing of black", skiljer sig som sagt inte såå mycket ifrån de andra låtarna, men här har dom lagt i en extra växel på både variation och skrik.
Sångaren tar i ifrån tåspetsen och verkligen, tro mig, vrålar tarmarna ut i arslet och när skivan är slut, vill man (iaf jag) verkligen spela den igen.
Kan avslöja att jag spelade den en extra tredje gång och min flickvän var inte direkt på det bästa humöret efteråt.
Hur bra som helst i ALLA aspekter!

9 / 10

Svarti Loghin - Empty World (2008)

Dsbm (Depressive Black metal) är en subgenre (även det) som blivit ökänd genom band som amerikanska Xasthur och Leviathan, svenska Silencer och Shining, och ja.. en uppsjö av hur många fler band som helst ifrån länder jag inte ens hört talas om.
I detta fall är ämnets Dsbm band ifrån Sverige och heter Svarti Loghin.
Jag hade inga större förväntningar då jag köpte denna skiva, hade hört introt till titellåten "Empty world" och konstaterat att det lät väldigt fint och rogivande för att vara ett dsbm band, så såklart fick jag viss förväntning, då det är ovanligt att höra rogivande melodier ist för de illavarslande och hypermonotona toner man hört blivit kopierade flera hundra gånger.
Första låten "karg nordisk vinter" är en rätt mysig bit som minner lite grann om utmärkta amerikanerna i "Wolves in the throneroom", men dock så håller sig låtarna här "bara" runt 8-9 minuter. Finns inte så mycket mer att säga än att låten är bra, deppig på ett ändå ganska hoppfullt vis. Som också hela skivan är.
Låt nr 2 "Inner desolation" tar i stort sett upp där första låten slutar bara det faktum att här har vi två extra riff ist. Det låter som sagt bra hela vägen igenom, men det är fortf ingenting som jag personligen höjer båda ögonbrynen åt.
3e låten, titellåten och skivans höjdpunkt "Empty World" har ett väldigt minnesvärt intro som jag skrev i början, det får lyssnaren att identifiera sig på något vis med omslaget på skivan. Som om du var helt ensam kvar i hela världen och befinnandes i en höstdöd skog. Givetvis positivt, what the hell, det är black metal vi pratar om.
4e låten "The silence always returns" lever verkligen upp till det där typiska depressiva man har hört ett otal gånger, men som man aldrig riktigt kommer tröttna på. Man lyssnar och i mitten av låten finner man sig själv sitta och vara deppig.. med avsikt i all ära.
Resten av skivan manar på som ett deppigt black metal ska göra och är man verkligen into den här sidan av rocken för Han med hornen så blir man sannerligen inte besviken, sanna mina ord. Då det faktum att all olycka här blandas med hoppfullhet och skönhet gör det värt att ha skivan i sin samling.
För min egen del så hade jag gott och väl kunnat lyssna två extra vändor på "Wolves in the throneroom´s Diadem of 12 stars".

5 / 10

Arghoslent - Hornets of the Pogrom (2008)

Detta är ett helt nytt kort för mig faktiskt. Som sagt så har jag nyligen blivit väldigt inne på "Grand belial´s Key" och när jag var och besökte Repulsive på St.Eriksplan så hörde jag där om det fanns någonting i STIL med GBK. Fick då svart på vitt tips om detta band "Arghoslent", skulle tydligen vara lite brutalare, men annars i precis samma skola som GbK.
Jag lyssnade direkt när jag kom hem och jag får väl säga att jag blev otroligt positivt överraskad. In i mitten av första låten "In coffles they were led" kändes det som om jag druckit 7 koppar kaffe på mindre än 10 minuter och därför blivit hyperspeedad. Det här lät så jävla bra. Det ÄR så jävla bra.
Här ska jag försöka förklara rakt av vad jag själv anser att "Arghoslent" spelar. Death/Black/thrash//metal. Det är allt på samma gång. Och det låter förjävla häftigt, djävulskt brutalt.
Ta Cannibal Corpse minus en baskagge, ta lyriken ifrån GbK med lite extra politisk inkorrekthet och till sist..ja just det..svenska Nifelheim.
Då har du "Arghoslent" i ett nötskal. Och nu kommer det säkert snart något wiseass och säger att Arghoslent har ingenting whatsoever att göra med ovannämnda band. Men för mig, jo. Growlet låter som om det kommer ifrån "Corpsegrinders" son, thrashriffandet låter nifelheim och lyrikmässigt är det här så mycket GbK det bara kan bli, fast som jag sa lite extra morbid humor.
Här går jag inte igenom låt för låt, för det skulle förstöra en första upplevelse för folk som inte hört det här bandet.
"Arghoslent" är som jag sa om GbK, inte för den generella black metal lyssnaren, här är det också lite nazireferenser osv som får den vanliga svensson att backa, så skivan eller överhuvudtaget bandets övriga skivor är inte lätta att få fatt i, prova som sagt Total Holocaust eller liknande.
Men iaf, vill du ha någonting ovanligt med en blandning av lite av det bästa och roligaste, ge dig inte förrän du har "Hornets of the Pogrom" i dina händer. Strålande!

9 / 10

Malign - Divine Facing (2002)

Så har turen kommit till tadaaa: Stockholmska vettvillingarna Malign, och deras ep "Divine facing". Fokuserar mig endast på den, då jag tycker den överträffar "Fireborn" med hur många slag som helst.
Alltså, Malign är bandet som (av många konstaterat) startade hela tredje vågen av black metal aká Orthodox black metal, vad man tycker om denna sub på sub på subgenre är upp tillvar o en att behålla för sig själv, min personliga åsikt är att det passar helt förträffligt in.
Det här är en skiva jag själv anser ska vara en rättighet i varje seriös bm-pundares samling. På dess snåla speltid på runt 20min, 4 spår, så frambringar den black metal av allra finaste sorten.
Det är stampa med foten, klappa knäna takter blandat med brakeneck speed och ett growl du inte glömmer.
Skivan går igång ganska hårt med låten "Sinful Fleshspear", som också i min åsikt är skivans absolut starkaste spår.
Låten i sig är ganska trallig och "snäll" om jag får säga så fram till de 3 sista minuterna, då allting tar, inte en alltför stor sväng, men går ifrån klappa knäna till ren ondska, när du lyssnar så förstår du vad jag menar. Givetvis skitbra i alla aspekter.
2a låten, titellåten "Divine facing" är lite mer slätstruken och har inte det där klimaxet som första låten har. (Men så får man tänka att varje skiva man tycker verkligen är skitbra, bara oftast har ett sådant ögonblick, och det får man nöja sig med, då man som sagt fan inte ska få allt).
Den är ganska rivig absolut, men denna låt är för mig den jag möjligtvis kan hoppa över för att fortare komma till skivans andra höjdpunkt "Ashes and bloodstench", här finns några av de skönaste gitarrslingor jag hört på skiva, och hela låten är verkligen kall och ful (menar då också givetvis detta i positiv bemärkelse), och låter precis som jag tycker att black metal av den orthodox-kyrkliga skolan ska låta.
4e och sista låten, är även den ganska slätstruken som andra låten, men denna är ändå snäppet vassare än den andra. Här lämnar jag utrymme för lyssnaren att avgöra.
För som sagt, recensionerna jag skriver grundar sig just på min åsikt och ingen annans, det är upp till var och en om de vill haka på det.

7/10

Satanic Warmaster - Carelian Satanist Madness (2005)

Här har vi enmans bandet, med det otroligt skitsnygga namnet "Satanic Warmaster". Men ibland är det verkligen på tiden att man inte låter sig luras av ett bands bisarrt fula omslag och infantila artistnamn.
För Satanic Tyrant Werwolf som även kallar sig Nazgul (appropå Infantila namn), är ett riktigt jävla geni.
Denna skiva genomsyrar precis allt det som den generella BM-fantasten borde vilja höra och ha i sin samling, plus lite till om du frågar mig.
Om vi säger såhär.
Ta Burzum´s "Filosofem", ett litet släng av Behexen i dess mindre sanslösa ilska och en liten liten liten dos Arckanum´s sound på "Kaos svarta mar"- spliten med Svartsyn.
Då skulle jag vilja säga att vi har blandat ihop någonting som heter Satanic Warmaster.
Skivan sparkar igång med "The vampyric tyrant" lite sådär halvdepp fast med lite fart. Du hör direkt på musiken och det sjuka vrålet Nazgul häver ur sig, vad det rör sig om för sorts black metal. Den gamla goda black metal-inspelad-på-mobiltelefon-i skogen-soundet. Och det är ju just såhär som många vill ha sin bm, skitig, kall o jävlig. Men här finns mer att hämta. Man rycks ovanligt mycket med i Tyrants musik, den är väldigt enkel-memorerad och även är finns det partier att nynna till.
2a låten, skivans höjdpunkt är titellåten "Carelian Satanist Madness", drar igång även här deppigt och frostigt, men när man hör refrängen (ja denna bm har refränger), då är det upp fort som fan ur soffan och börja headbanga å det grövsta, här har han verkligen fått till ett skithärligt tung-gung black-rock-metal parti, som verkligen sätter sig i skallen och ja, iaf på mig så reser sig nackhåren och när låten är slut, så är det lätt att man tycker att man kanske hört hela skivan just genom den låten. För jag tror att många med mig tycker att just denna titellåt är den bästa på skivan.
Lyrikmässigt vet jag inte vad jag ska säga mer än att Tyrant garanterat är en nazi-sympatisör. 4e låten "My dreams of 8" bekräftar detta med råge och det lämnas åt lyssnaren om man är cool nog att inte bry sig om lyriken utan bara bryr sig om den kalla svartrocken eller om man är en av dessa moralkärringar som får hjärtklappning och som helst häver ur sig saker o ting som: Må han brinna i helvetet eller typ Du är en skam för black metal.
Skulle folk se min skivsamling, så skulle jag bli klassad som Hitlers son, då 30% av den består av endast nazi-black metal. Men jag är av den coola sorten som kan se det här med glimten i ögat och göra som man ska som riktigt musiker, ägna sig åt att lyssna på vad som framförs..jo just det. MUSIKEN.
Iaf..ett jävla svammel ifrån mig.
Denna skiva rekommenderar jag alla som gillar black metal i Burzum skolan, isiga vintrar, fullmånen och djupa skogar.
Detta är absolut ingenting groundbreaking men har du inget mer att hämta ifrån Burzum så är detta verkligen ett plus att ha i samlingen.
Jag älskar plattan, om än inte RAKT igenom, 6e låten "666" hade han faktiskt kunnat lämna till en svåråtkomlig split, men som många säger, man kan inte få allt. Men bara det att titellåten är så förbannat skitbra och "ond" så drar jag hela skivan över en kam och prisar den.
Spring och köp!

8 /10

Grand Belial´s Key - Mocking the philanthropist (1997)

Grand Belial´s Key, jag vet inte riktigt vart jag ska börja här.
Första gången jag fick nys om detta band, så åkte jag till repulsive, köpte mig en kaffe och satte mig för att lyssna på bandet, just den här plattan då.
Mitt första intryck var som så att jag inte kunde fatta huruvida detta kan vara kallat Black metal, musikmässigt alltså.
Det lät vid första lyssningen av de två första låtarna "Foul parody of the lords supper" och "Shemhamforash" som vilket, lite hårdare hårdrocksband som helst.
Trots allt lovordande och prisande ifrån höger o vänster så kunde jag verkligen inte få in storheten i det här.
Ett par månader efteråt satt jag och funderade över det här bandet och varför dom är så stora inom underground (hur stora dom är är även det en tolkningsfråga).
Jag bestämde mig för att beställa hem denna och plattan efter "Judeobeast assassination". Denna gång blev jag ist överraskad av hur bra jag tyckte att det var, jag läste texterna samtidigt och fick såattsäga en klarare bild av det hela. Sjukt sarkastiskt hat över Judisk-kristendom, så jag hade mig en väldigt rolig stund må jag säga. Här har du homoerotik, kristendom som söker sig långt tillbaka i tiden, och fokuseras alltså inte på det typiska black-metal-satan-mot-gud-1-0, om man vill se det så.
Verkligen tänkvärda texter om än brutala och inte för allmänheten. Så det här bandet är ingenting du hittar på Ginza eller Bengans, utan prova ist lite mindre välsorterade butiker samt hemsidor som gärna ska vara specialiserade på black metal och death metal. Ett ypperligt exempel är Total Holocaust records, har ni inte besökt denna utmärkta sida så gör det, if you´re into svartrock av den mer undangömda sorten.
Iaf, den här startar som sagt med "Foul parody of the lords supper" och är en låt med ganska så mycket fart i, det är lite headbang-black metal. Och en sak man måste säga om detta band är att dom nästan låter "glada" ist för det vanliga bm-deppigheten. Här låter riffen liksom..perverst glada på något sätt.
Skitfränt givetvis, då detta är någonting som verkligen sticker ut ifrån mängden.
Om du har hört bandet "Arghoslent" som också har koppling till detta band, så vet du vad jag pratar om. Det är brutalt, skitigt och så jävla svängande samt med en hel del "fina" slingor som du går och nynnar på. Missförstå mig rätt, detta är inte MELODIÖST alá Dimmu Borgir osv, utan det här är..ja melomörkt kan man väl säga om jag tillåts tänja på ordboken lite.
Och ja..lyriken är någonting man verkligen memorerar..det är verkligen så härligt svart humoristiskt hat så det blir alldeles underbart.
Att gå igenom låt för låt är även här ganska överflödigt då jag tycker att det här är en skiva man ska höra i sin helhet, men kan väl dock säga att första låten och 6e låten "Sumerian Fairytale" är riktiga standouts som borde höras av varje blackmetal-skalle där ute.
Men som jag sa innan.. detta är inte för black metal-lyssnaren i allmänhet, så var beredd på att det inte är som du förväntat dig.
För mig växer det mer och mer och i detta NU, kan jag plattan utan och innan och uppskattar den faktiskt väldigt mycket.
Vem vet vad jag tycker om ytterligare 2 månader?

7 / 10

Marduk´s Wormwood (2009)

Tänkte att jag skulle börja lite lätt och lite sådär halvmainstream. Om marduk klassas som mainstream är en individuell fråga och det lämnar jag till läsaren att debattera ensam om.
Jag personligen är och har alltid varit ett stort fan av Marduk, både musikmässigt och lyrikmässigt.
Första gången jag hörde dom var iom plattan "Those of the Unlight" och blev helt slagen av hur snabbt jag tyckte att det gick, det här var alltså då för ungefär 15 år sedan och jag var inte mer än 7 år. Jo det är faktiskt sant, med en pappa som matat i mig hårdrock från alla världens hörn så kom den extrema musiken och planterade sig i mig väldigt tidigt.
Åren gick, jag plockade upp det mesta jag kunde med Marduk, blev mer eller mindre halvbesviken då de bytte vokalist ifrån Joakim af grafv till Legion. Men marduk dog såattsäga inte för mig för det, men koncentrerade mig och är fortf koncentrerad mer på tiden innan Legion.
Sen...SEN kom i mina ögon mästerverket "Plague Angel". Nu blev jag precis lika slagen igen, som första gången jag hörde "those of the unlight".. Och med en sång som verkligen etsade sig fast i huvudet. Daniel "Funeral Mist" Rostén´s avgrundsdjupa mässande fick mig att gå i taket, jag blev överlycklig och rent utav pussade konvolutet. Snacka om genidrag att byta ifrån Legion, och välbehövligt om man säger så.
Men för att hålla sig till ämnet "Wormwood" (ville bara konstatera vad Marduk betyder för mig).
Jag hade innan jag fick hem denna i brevlådan, inte för höga förväntningar som jag hade på föregående platta "Rom 5:12", för då kände jag ett sting av besvikelse då jag hade haft så skyhöga förväntningar. Idag så har plattan växt och den går minst 2 gånger i veckan.
Jag höll mig på sträckbänken av apati när jag första gången spann Wormwood i cdspelaren. Men men när "No one, nowhere nothing" drog igång efter det "Funeral Mist" minnande introt, så kände jag smilgroparna verkligen börja jobba. Det här är mitt marduk, såsom jag vill ha den. Skitsnabb och ja för att inte säga perverst blasfemisk. I ungefär samma anda som Funeral mist´s Maranatha, fast med 100bpm extra. Och då vill jag säga att Maranatha är min absoluta favorit genom alla tiders komna o gångna Black metal alster.
Jag ska inte gå igenom låt för låt, utan jag vill att de som inte hört den här skivan ska få sin egen uppfattning om den och inte automatiskt haka på vad någon annan tycker i dennes recensioner.
Men kan iaf säga att plattan gått på repeat i flera dagar och jag nästan slår huvudet i väggen av vällust när 8e låten "Whorecrown" går, vilket jävla drag och sista stycket "As a garment" avslutar med värdighet och Steinmeyer och co visar tamigfan o de oheligaste vart Black metal-skåpet ska stå.

9 / 10