Marduk´s Wormwood (2009)

Tänkte att jag skulle börja lite lätt och lite sådär halvmainstream. Om marduk klassas som mainstream är en individuell fråga och det lämnar jag till läsaren att debattera ensam om.
Jag personligen är och har alltid varit ett stort fan av Marduk, både musikmässigt och lyrikmässigt.
Första gången jag hörde dom var iom plattan "Those of the Unlight" och blev helt slagen av hur snabbt jag tyckte att det gick, det här var alltså då för ungefär 15 år sedan och jag var inte mer än 7 år. Jo det är faktiskt sant, med en pappa som matat i mig hårdrock från alla världens hörn så kom den extrema musiken och planterade sig i mig väldigt tidigt.
Åren gick, jag plockade upp det mesta jag kunde med Marduk, blev mer eller mindre halvbesviken då de bytte vokalist ifrån Joakim af grafv till Legion. Men marduk dog såattsäga inte för mig för det, men koncentrerade mig och är fortf koncentrerad mer på tiden innan Legion.
Sen...SEN kom i mina ögon mästerverket "Plague Angel". Nu blev jag precis lika slagen igen, som första gången jag hörde "those of the unlight".. Och med en sång som verkligen etsade sig fast i huvudet. Daniel "Funeral Mist" Rostén´s avgrundsdjupa mässande fick mig att gå i taket, jag blev överlycklig och rent utav pussade konvolutet. Snacka om genidrag att byta ifrån Legion, och välbehövligt om man säger så.
Men för att hålla sig till ämnet "Wormwood" (ville bara konstatera vad Marduk betyder för mig).
Jag hade innan jag fick hem denna i brevlådan, inte för höga förväntningar som jag hade på föregående platta "Rom 5:12", för då kände jag ett sting av besvikelse då jag hade haft så skyhöga förväntningar. Idag så har plattan växt och den går minst 2 gånger i veckan.
Jag höll mig på sträckbänken av apati när jag första gången spann Wormwood i cdspelaren. Men men när "No one, nowhere nothing" drog igång efter det "Funeral Mist" minnande introt, så kände jag smilgroparna verkligen börja jobba. Det här är mitt marduk, såsom jag vill ha den. Skitsnabb och ja för att inte säga perverst blasfemisk. I ungefär samma anda som Funeral mist´s Maranatha, fast med 100bpm extra. Och då vill jag säga att Maranatha är min absoluta favorit genom alla tiders komna o gångna Black metal alster.
Jag ska inte gå igenom låt för låt, utan jag vill att de som inte hört den här skivan ska få sin egen uppfattning om den och inte automatiskt haka på vad någon annan tycker i dennes recensioner.
Men kan iaf säga att plattan gått på repeat i flera dagar och jag nästan slår huvudet i väggen av vällust när 8e låten "Whorecrown" går, vilket jävla drag och sista stycket "As a garment" avslutar med värdighet och Steinmeyer och co visar tamigfan o de oheligaste vart Black metal-skåpet ska stå.

9 / 10