Life is Pain - Bloody melancholy (2006)

Yes! Då var vi framme vid ännu ett av Kim"Hypothermia" Carlsson´s projekt. Här i samarbete med den i jämförelse precis lika fantastiska Jan ifrån "Trist".
Detta är en demo ifrån 2006, som innehåller tre låtar och ja låt mig säga ännu en gång, att det här är inte musik för alla.
Dessa tre låtar är HELT fantastiska, och om man som jag vill ha den där sunkiga, "inspelat-i-en-pissoar", kyliga produktionen, så faller detta en garanterat i smaken. En förutsättning är ju kanske att man har grävt djupare inom Dsbm och inte stannade vid halvdana Xasthur som till min personliga oförståelse, många höjer till skyarna.
Första låten: Oppressive nights in mental asylum, går igång utan förvarning för vad som komma skall, och det första man slås av är att i jämförelse med Kims övriga projekt, bortsett ifrån Lifelover, låter detta lite..ja varmare? Det är lättare att ta till sig på något vis, det gör inte lika ont som Hypothermia´s Veins om jag får säga mitt...
Tills Kim öppnar strupen och helt öppet sinnesvrålar ut sitt misstycke på det mest hjärtskärande och illa berörande vis jag någonsin hört han göra. Det låter verkligen som att han befinner sig i djup sorg, vilket givetvis är meningen, speakin of dsbm. Låten är helt magisk och det är ändå bara första låten.
Andra låten är titelspåret som rakt igenom drivs av djup dist och Kims fortsatta misstycke, väldigt väldigt effektivt och på samma sätt hjärtskärande som första låten, även fast jag tycker att första låten är lilla lilla snäppet farligare än denna låt, men det med så pass liten marginal att det inte spelar någon roll i slutändan, jag njuter konstant i vilket som.
Tredje låten är denna demos klimax (eller antiklimax om ni så vill).."Negativity".
Denna är snarlik första i takt och riff, dock så har man här bestämt sig för att VERKLIGEN visa i ljud vad dessa två herrar anser vara sorg och lidande. Den genomgående melodin i denna låt är absurt vacker och på något vis missvisande, då den inger en strimma hopp..det är den sortens ledsna melodi man får fram här, dock när skivan når sitt slut efter ganska snåla 24 min, så känner man sig som man SKA efter en resa med Kim..uppgiven, skitig och en stor lust att bara filosofera. Och det är ju givetvis en sjujävla bra sak.
Tillbaka till sista låten. Ja, den är också helt fantastisk, den är som de två första tillsammans på något vis. Den lyckas med allt vad jag letar efter i Dsbm och när skivan som sagt nått sitt slut..så sitter jag där..uppgiven, sorgsen och riktigt jävla tillfredställd!
Kim Carlsson och Trist är inget annat än ett genidrag..men dessa två namn borde väl egentligen tala för sig själva, om man sätter in dom i ett och samma band..eller?

Helt jävla magiskt!

10 / 10

Alcest - Souvenirs d'un Autre Monde (2007)

Nu har äntligen mitt lösenord, som varit borttappat, äntligen kommit till rätta igen och jag är back on track med min skivrecensions-terror.
Nu har det blivit år 2010, och tänkte vi skulle inleda med en skiva av ett band som heter "Alcest" (ett av Niege´s många projekt).
Jag tänker inte gå igenom låt för låt på den här skivan för den är helt enkelt så pass varierande, så recensionen skulle bli ett enda babbel i slutändan.
Jag kollade upp detta band nästan direkt efter jag lyssnat in mig på Niege´s projekt "Amesoeurs", och fann denna musik rätt så snarlik.
Dock så tycker jag den överhängande melankoliska stämningen duggare tätare här.
Jag får en känsla av längtan, en sorgsen saknad i form av minnen jag ser tillbaka på leende.
Första skulle kunna få i stort sett vem som helst, att falla i gråt. Den öppnar helt storslaget, som ett förlösande klimax i en riktigt bra film man precis sett på bio. Ni vet den där känslan av kunglighet man får.?
Ungefär 2 minuter in i låten sätter Niege in sin stämma och man sitter helt paralyserad och de små knottarna på armarna avlöser varandra en efter en.
Det är så vackert, det är helt underbart.
Det är en blandning av (hör och häpna igen) black metal, indie-pop, rock, relax..ja det är för svårt som sagt att beskriva Niege´s generellt fantastiska musik. Jag är helt jävla nedslagen av hur jävla skitbra den här skivan är..fram till 5e låten, härifrån börjar skivan sjunka..och det radikalt, den ändrar riktning på det konstigaste vis, och Niege hade säkert sina skäl till detta..men jag menar, afrikansk voodooritual-musik? Det är iaf vad jag "hör" när jag lyssnar på de sista låtarna på skivan.
Tänker inte avslöja mer här, men jag ska säga er:
Har ni inte hört den här skivan och är öppensinnade för all sorts black metal, och inte bara den gamla hederliga "troll i skogen" blacken, så snälla helvete..kolla upp den direkt. Ni blir inte besvikna (inte på de fyra första låtarna iaf).
Vill ni känna på vad ordet "vacker" egentligen har för innebörd? Mm precis..
Å ena sidan älskar jag verkligen den här skivan mer än jag borde för mitt eget bästa, å andra sidan kan jag inte låta bli att känna hur tung besvikelsen är när låt 5 lurar fram.
Ne fortsätt som första delen av skivan, till nästa giv. Då kommer den sannerligen bli det årtiondets bästa skivjävel!

Fantastiskt! (om det vore en EP)

6 / 10 för hela plattan
10 / 10 för enbart de fyra första låtarna.