Alcest - Ècailles de Lune (2010)

För att citera Alcest´s huvudman "Niege" ang hans nya album "Ecailles de Lune":
Den här skivan går inte alls i samma stil som föregående skivan "Souvenier dún autre monde". Jag tyckte det skulle vara tråkigt om inte folket som gillar förra plattan, får höra mer utveckling i min musik, jag vill liksom visa någonting mer. Och det har jag lyckats med på denna skiva.."

Okey, att det är någonting MER, kan jag absolut hålla med Niege om. Denna skiva är inte i stil med föregående (i mitt tycke smått fantastiska) plattan. Men jag tycker heller inte den skiljer sig SÅ nämnvärt i det avseendet. Jag menar, det är inte fråga om elak black metal eller totalrens utan andningspauser utan det är fortf det här fina och drömmande och känslomässiga som fan bara Niege kan få till.
Men visst hör man skillnad. Ljudet på instrumenten har uppgraderats och produktionen låter riktigt fin, vilket kanske är ett måste för denna typ av Black metal/shoegaze-rock, man skulle nog inte uppfatta allt som händer med ett mer lo-fi ljud.
Den här skivan ska jag säga rakt ut att den kan mycket väl vara det bästa som kommit ut 2010, den är underbar (NÄSTAN) rakt igenom, vore det inte för låten "Solar Song" så hade denna platta fått total full pott, men jag kan liksom inte med när Niege börjar flörta alltför mycket med New-age musik, kunde likt gärna vara RnB eller Hiphop, det låter sannerligen inte så bra.

Skivan startar med "Ecailles de lune" pt I, som får lyssnaren i ett totalt transliknande tillstånd, bara med de första ljuvliga tonerna ifrån hans välkända aukustiska gitarr. Det låter helt förträffligt, och man känner direkt Niege´s närvaro och då är det svårt att känna sig annat än trygg. Tänker inte förklara låten eller någon annan låt på denna skiva, mer än att dom låter som man vill att Alcest ska låta, plus lite till.
Skivan ABSOLUTA höjdpunkt nås en bra bit in i andra låten "Ecailles de lune" pt II, ungefär runt 6.00min, de sista minuterna i stort sett, är HELT fantastiska (tillika lugna) minuter och skulle kunna få mig att brista ut i gråt vilken grå och deppig dag som helst, då man känner sig lite extra känslig eller kanske t.om kärlekstörstande.
Om du vet med dig själv att tidigare Alcest, Amesoeurs, Austere och Lantlos är någonting som du gillar och kanske värderar väldigt högt, så kommer du absolut inte bli besviken på Niege´s senaste verk med Alcest.
Dock ska man kanske ha i minnet att denna platta kanske inte fastnar första lyssningen. Där förra skivan satt som en klackspark på läppen redan första låten, kan denna platta inge ett litet uns av tuggmotstånd.. Men då Alcest är..ja iaf inte ett super-mainstream band, utan ett band som man som metal-anhängare kanske hittat efter sökande längre ner underground en tid, hittat. Så antar jag att de som hittat och lyssnar på Alcest och även Niege´s övriga band, har tålamod att låta musiken gro.
Då kan ni lita på att denna platta kommer ha en lika given plats på eran 2010års-bästa lista
som i erat hjärta!

Helt otroligt Niege!

9 / 10

Austere - To lay like old ashes (2009)

Och så ber jag ännu en gång om ursäkt, att jag inte skrivit på ett par månader nu. Men tyvärr så har det varit en hektisk tid, med väldigt lite pengar, och därmed ännu mindre att lägga på fysiska skivor.
Denna tisdagkväll tänkte jag prata om en skiva av ett band som jag nyligen kommit att älska, som jag inte hade hört talas om innan.
Bandet heter "Austere" och kommer ifrån Australien och skivan är betitlad "To lay like old ashes".
Detta är vad jag förövrigt kallar ett solitt jävla mästerverk!
Känner du, liksom jag, att du helst ser att din black metal är genomsyrad av melankoliska melodier och drömmande atmosfärer, så är denna platta sannerligen någonting i din smak.
Första låten/introt "Down" är väldigt simpelt, men otroligt effektivt och får dig på precis det rätta humöret för vad som kommer sedan, åska i bakgrunden och ett monotont plinkande på akustisk gitarr.
Andra låten "To fade with the dusk" är min personliga favorit, den drar igång direkt utan någon presentation och man känner direkt hur man förlorar sig själv till musiken.
Den är verkligen vacker och känslofylld, det finns inget annat sätt att förklara det på.
Sämre blir det inte utav att de tre sista minuterna på denna låt är låtens absolut klimax, det är så förbannat jävla skitbra att jag vill trycka upp en mun-termometer i röven.

Sången är varierande med detta band, ofast är det mentalsjuk-ensamhets-vrål, vilket är otroligt stämningsfullt och passande för denna typ av..ja för denna typ av skiva.
Ibland är det även rensång och på de rätta ställena, låter det så otroligt fantastiskt att det verkligen sitter som ett jävla smäck redan första lyssningen.
Tredje låten "This dreadful emptiness" går igång strået lugnare, med ett mer sansat men lika stämningsfullt trummande och ungefär lika förklarat vad gäller drömmande med gitarr-riff och struktur.
Jag vill liksom inte gå in och förklara varenda låt här heller, då jag anser att man som lyssnare ska bli helt överkörd, precis som jag blev första gången jag hörde denna skiva.
Hade aldrig läst någonting om någon av deras tidigare skivor osv, utan bara skymtat deras bandnamn i black metal-kretsar.
Så jag låter resterande del av skivan bli en överaskning och en alldeles egen upplevelse.

Iaf så anser jag att detta är någonting varenda fan av den depressiva venen inom black metal helt klart ska kolla upp.
Detta är en av de främsta skivor jag någonsin hört inom denna växande och alltmer favoriserade genre.
Vet heller inte riktigt hur jag ska avsluta denna recension mer än med att det säkert finns tusentals fler blackmetal-band i denna kaliber att uppleva, men att jag personligen skulle nöja mig med att jag har upplevt "Austere - To lay like old ashes".

En helt jävla enastående skiva och tiopoängare!

10 / 10