Hypothermia - Köld (2006)

Alltså, det är verkligen få människor i dagens black metal-scen som får allt dom rör vid att förvandlas till magi.
En av de få är nämnda svenska "Kim Carlsson" (Lifelover,Kyla,Life is Pain) och i synnerhet hans skapelse "Hypothermia".
Vill då göra folk uppmärksamma på att det fortf talas om Dsbm-venen. För det här..ja det är väl kanske det mest depressiva som någonsin går att komma åt, på många vis iaf.
Första gången jag hörde Hypothermia, var igenom plattan "Veins" som kom något år tidigare än denna, och för mig, som klassade "Krohm" som det mest depressiva black metal band jag någonsin hört, tyckte det lät skit. Jag kunde inte för en sekund fatta va det var folk prisade så högt med Hypothermia.
Det lät för mig första gången som Hypothermia hade ungefär 23 kronor att avvara till en inspelning, och därför fick HYRA grannens telefonsvarare medans denne var på jobbet, och spelade in sin musik på den.
För tro mig, det här är så lo-fi som bara går att komma åt, och det fastnar inte om man inte har tålamod att gå igenom en Hypothermia skiva mer än 3 ggr.
Jag får väl säga att jag inte direkt uppskattar "Veins" så pass mycket som "Köld" heller.
Jag tog tag i mig själv, och la ut mina surt fördärvade pengar på den här skivan, för nu var jag förbannad på alla som var förbannad på mig för att jag inte tyckte det var bra.
Okey, jag gjorde mig mitt kaffe som vanligt, satte mig i soffan och lyssnade.
Där hade vi likt förbannat den där telefonsvararen och jag bara gapade..åt hur kyligt och verkligen läskigt BRA det lät den här gången. Allt jag hört ifrån Veins hade vant mig vid den här lo-fi produtionen och nu hörde jag. Kim Carlsson är ett musikaliskt geni vad gäller depressiv black metal, han levererar den kallaste black metal jag någonsin hört och han gör det på precis rätt sätt.
För ska man ge sig på att förklara en depression i ord, så vilka ord ligger bäst om inte: grå, monoton, kall, kylig.
Mm juuust det, precis vad Kim Carlsson levererar, depression i form av otroligt grå och monoton musik alá telefonsvarar-black metal.
Jag är såld, jag är hängiven och jag önskar att fler inom dsbm kunde ta till sig detta och verkligen leverera på riktigt. För ärligt talat, av alla dsbm band jag hört, vilket är runt 100, kanske 150 band, så är 95 % rentav värdelöst skit.
de resterande 5% heter Hypothermia, Trist, Coldworld och Kyla.
Perfektion!
(Dock är detta heller EJ för den allmänna massan)

10 / 10

Trist - Sebevražední andělé (2007)

När man ändå är i gasen och surrar på om DSBM, så vill jag stolt visa upp denna skiva som jag köpte på mig häromdagen för väldigt överkomliga 60kr. Hade läst lite om det här enmansbandet innan, och blev lite halvt intresserad då det är så pass många som höjer denna skiva till självaste guds röv.
Skivan består av två låtar som är dryga 20 minuter vardera. (som om man blir förvånad vad gäller den här subgenren), men utan dess långa längder så skulle man inte ha en suck till chans att försöka leva sig in i vad det är "Trist" vill berätta.
Bokstavligen har jag faktiskt ingen aning, vad gäller lyriken, men då huvudmannen tidigare och senare gjort splittar med svenska Kim Carlsson ifrån Hypothermia, Kyla och Lifelover, (även har de två ett projekt vid namn "life is pain".), så kan man ändå ha en automatisk hum om vad lyriken säger.
Del I på skivan, alltså första låten som är betitlad skivtiteln, går igång och man känner direkt hur det aktuella rummets temperatur till långt under normalt och man börjar känna sig hängig och lite allmänt ledsen.
Jag var beredd på att det skulle vara depressivt, vafan det är ju som sagt Dsbm. Men jag var inte beredd på att det var så sjukligt ledsamt och atmosfäriskt, med andra ord så har jag aldrig någonsin känt att det varit så mysigt att må dåligt och ha ångest, någon gång.
Det är väldigt repetativt med väldigt få övergångar och riffbyten, men själva grejen är att just det repetativa är där för att man ska sjunka så långt in i musiken som möjligt. Verkligen hänge sig åt den.
När de 20 minuterna av första låten tonar ut och man sitter i några sekunders tystnad, så kommer jag på mig själv sitta och glo rakt ut i tomma intet och vara 50% segare än jag brukar när jag hört någonting långt och slött, typ danska "Nortt" är ett exempel.
Andra låten går igång och man dras återigen med ner av Trist´s otroligt repetativa, men samtidigt sjukt vackra atmosfär. Och då denna låt också ligger runt 20 min, så börjar man verkligen bli orolig för sin egen hälsa i mitten av låten, om man någonsin efter skivans slut kommer vara densamma man var innan man ens hörde skivan.
Detta är någonting verkligt stort, och för den som älskar Kim Carlssons ena projekt "Kyla" borde det här vara livets största skatt att ha i sin ägo.
Det är så fruktansvärt vackert, men det gäller att även kunna definiera vackert på det rätta viset när man en gång hängett sig åt vad tjeckiska "Trist" förmedlar.
Det här är inte för alla, sanna mina ord.
Makalöst!

9 / 10

Woods of Infinity - Ljuset (2005)

Appropå att jag nämnde WoI i recensionen till Konkurs av "Lifelover", så tänkte jag att jag skulle recensera denna platta som i mina ögon idag är skitbra.
Detta är alltså Woods of Infinity, ett svenskt black metal/ambient band ifrån Umeå. Det här mina vänner är någonting jag skulle kalla unikt och originellt, även fast man till första lyssningen kanske inte märker några som helst originella element. Men WoI är ett sånt där band du måste låna ett extra öra till, ge ett par chanser innan allting liksom utkristaliserar sig.
Det är en hypnotiskt repetativ resa man tas med på i "Ljuset", atmosfären i första låten "Genever" får dig att sitta som pårökt i soffan och lyssna på vad det är sångaren har att säga.
Och det han har att säga sen...I lyriken upplever du en människas innersta sjuka och perversa tankar..tänk dig att gå in i huvudet på Thomas Quick och läsa vad han tänker. Men även märker man av en viss patriotism, dyrkan för skogen och vintern och det egna Sverige.
Allting sammansatt till låttexter som inte liknar någonting annat, det är som en enda stor ordspya. Jag saknar makt att föklara det ytterligare, utan upplev för er själva.
Som sagt, atmosfären är det som gör den här skivan så jävla bra, man blir helt låst..minst sagt.
Mid-tempo black metal, pervers atmosfär med än mer pervers lyrik, kan det bli bättre? För som sagt förr, det är black metal det handlar om.
Går knappast igenom låt för låt, för det skulle första helhetsintrycket för någon som aldrig hört WoI, men som blir intresserad och av misstag råkar läsa min recension av dom först.
Men dock så kan jag säga att ska ni tanka hem en låt, så go for "A love story"..den tar upp det jag tycker WoI gör allra bäst, alltså att skapa en obehaglig nästintill sjukligt pervers atmosfär samt pratsjunga om egen kärlek till den så mycket yngre flickan.
Ett jävla genidrag, då WoI har fått mig att stanna upp och verkligen lyssna och ta till mig musiken på ett djupare plan än de flesta andra black metal akter som finns.
Jag tycker den här skivan är helt fantastisk och tidigare alstret "HejDå" är minst lika bra..och pervers.

Sinnessjukt bra!

9 / 10

Lifelover - Konkurs (2007)

Hejsan mina fula vänner, och ursäkta mig såå mycket för en månads uppehåll, varit snålt om pengar, så har inte kunnat köpa på mig någon platta förrän häromdagen.
Vad har vi då här?
Ett svenskt band vid namn "Lifelover", som spelar någon sorts..depressiv black metal? Dels Ja. Jazz? Dels Ja. Psykadlisk rock? Dels Ja.
Som ni märker är det lite av allt möjligt.
Jag var inte bekant med Lifelover innan jag köpte på mig den här plattan, alltså hört talas om dom har jag och hört en och annan snutt, men inte såhär på allvar.
Lyriken tar upp storstadsliv, inre gömda känslor, sarkasm, depression och självmord. Allt som hör förstnämnda genre till.
På sång är värt och nämna har vi Kim Carlsson (känd från det betydligt mer mörka kapitlet i black metal historien vid namn Hypothermia) och han kväker, messar och (ren)sjunger ut sin s.k poesi(?).
Låt nr 1: Shallow går igång, och man stiftar bekantskap med en inte alltför obekant melodi som genast etsar sig i huvudet, det är fint och det är trivsamt.
Låt nr 2: Mental Central dialog är snarlik första låten, dock så repeteras samma textrad om o om igen här, men med ett väldigt varierat och på något sätt positivt resultat.
Det låter som några släng "Kent", lite "Woods of infinity" (<--- de som är bekant med dessa herrar förstår vad jag menar.) och om jag får säga det själv liiiite Svarti Loghin, melodiöst.
Utöver detta så är "Lifelover" ett väldigt originellt band, som fått åtminstone mig att fastna helt och hållet och tänker absolut kolla upp deras tidigare verk samt kommande såklart.
Jag behöver ej heller här gå in och ge min egen version på resterande låtar då jag faktiskt finner någonting nytt hela tiden.
Så, till er som gillar Hypnotisk dsbm med jazzvibbar (ergo= någonting annorlunda) ska absolut kolla upp detta. Jag rekommenderar å det grövsta.

8 / 10

Funeral Mist - Maranatha (2009)

Antingen så har den större skalan av världens black metal skallar, väldigt dåliga öron eller så är det helt enkelt jag som är för cool för mitt eget bästa, men den här skivan..ja om jag fick beskriva den med ett enda ord: Otrolig!.
Men det verkar verkligen inte vara många som håller med mig, med tanke på all kass kritik den fått. Skäms!
Sen jag för första gången hörde Funeral Mist´s debutalbum "Salvation" har jag varit en trogen lyssnare till det här bandet och köpt på mig det mesta jag kommit över.
6 år efter nämnda Salvation, meddelar huvudmannen "Daniel Arioch Rostén" (Även vokalist i Marduk, som "Mortuus") att han tagit sitt förnuft till fånga och tänker släppa nytt album, och gissa om förväntningarna blev 100%.
Så de här veckorna innan själva släppet gick vääldigt långsamma. Dock så ska jag också avslöja att jag hittade albumet på nätet 1 vecka innan släppet, och kunde jag hålla mig? Nej.
In med den i min iPod och jag skärmade i stort av hela världen genom mitt rum och la mig till rätta i sängen och knöt händerna.
Första låten går igång med ett typiskt intro gjord endast av en eller flera sjuka människor. Det är ett enda stort kaos och mitt i allting, pastor som skriker "It´s the plague" flera gånger om, helt bindgalen. Och redan här märker man av produktionsförbättring, som ofta kan vara en besvikelse när det gäller black metal.
Men när låten väl går igång och man välkomnar än en gång Arioch och hans vanvett in i sitt huvud, så glömmer man allt vad produktion, värld och tid heter. Det här är mitt Funeral Mist, det här min black metal. Rått, galet och..förvridet? kan man säga det?.
Andra låten är en riktig utstickare. "White stone" är vad jag skulle säga, en riktig stenkross, den maler på i riktigt tung och sakta tempo och Arioch med sin sjukt unika stämma mässar fram den ena blasfemin efter den andra och man bara..vill skjuta sig själv i ren upphetsning.
Tredje låten "Jesus Saves", snabbar upp tempot lite grann och liksom går tillbaka till vansinnet i första låten, den är inte heller så olik första låten, så också den här är skitbra, en karusel av ondska man aldrig vill ska stanna.
Fjärde låten "A new light" börjar med sjukt riff som gör att man bara väntar på att cymbalen ska ljuda som en chockeffekt och det gör den. Det här är i min åsikt skivans bästa spår och mycket tack vare mellanspelet, som i sig inte är särskilt originellt över huvudtaget. Just det ja..kyrkokör är vad vi pratar om. Men här passar det så äckligt bra in och när Arioch kommer in mitt i allt mys och luftar stämman med ett "oööööhh" så blir man verkligen, Smäktande galen!
Femte låten "Blessed curse" är skivans andra höjdpunkt och är en drygt 12 minuter lång, totalrepetativ tretaktsdänga i marschtempo och som har en perverterad predikant som vokalist. Spela den högt så förstår du vad jag menar med skivans "andra höjdpunkt".
6e låten "Living temples" går tillbaka till första och tredje låtens tempo och här mässas det fram blasfemier och horiga skällsord och det kryddas med vad som låter som en bakvänd barn-kyrkokör och det är givetvis så inpassande det bara kan bli.
De resterande två låtarna vill jag inte skriva någonting om, utan jag vill att allmänheten ska få uppleva skivans bästa lyrikstund iom 7e låten "Anathema Maranatha" och den.. bland de bästa avslutningar jag någonsin hört på en black metal skiva, sista låten "Anti-Flesh Nimbus" med sina mellanspel som stänger den här karusellen av den ondaste blasfemi och börjar plocka ner skeletten som återfinns, för att göra plats åt andra intet ont anande stackare som inte stiftat bekantskap med Arioch och hans av-art "Funeral Mist".

Bara så brutalt BÄSTA skivan jag någonsin hört hittills.

10 / 10