Yes! Då var vi framme vid ännu ett av Kim"Hypothermia" Carlsson´s projekt. Här i samarbete med den i jämförelse precis lika fantastiska Jan ifrån "Trist".Detta är en demo ifrån 2006, som innehåller tre låtar och ja låt mig säga ännu en gång, att det här är inte musik för alla.
Dessa tre låtar är HELT fantastiska, och om man som jag vill ha den där sunkiga, "inspelat-i-en-pissoar", kyliga produktionen, så faller detta en garanterat i smaken. En förutsättning är ju kanske att man har grävt djupare inom Dsbm och inte stannade vid halvdana Xasthur som till min personliga oförståelse, många höjer till skyarna.
Första låten: Oppressive nights in mental asylum, går igång utan förvarning för vad som komma skall, och det första man slås av är att i jämförelse med Kims övriga projekt, bortsett ifrån Lifelover, låter detta lite..ja varmare? Det är lättare att ta till sig på något vis, det gör inte lika ont som Hypothermia´s Veins om jag får säga mitt...
Tills Kim öppnar strupen och helt öppet sinnesvrålar ut sitt misstycke på det mest hjärtskärande och illa berörande vis jag någonsin hört han göra. Det låter verkligen som att han befinner sig i djup sorg, vilket givetvis är meningen, speakin of dsbm. Låten är helt magisk och det är ändå bara första låten.
Andra låten är titelspåret som rakt igenom drivs av djup dist och Kims fortsatta misstycke, väldigt väldigt effektivt och på samma sätt hjärtskärande som första låten, även fast jag tycker att första låten är lilla lilla snäppet farligare än denna låt, men det med så pass liten marginal att det inte spelar någon roll i slutändan, jag njuter konstant i vilket som.
Tredje låten är denna demos klimax (eller antiklimax om ni så vill).."Negativity".
Denna är snarlik första i takt och riff, dock så har man här bestämt sig för att VERKLIGEN visa i ljud vad dessa två herrar anser vara sorg och lidande. Den genomgående melodin i denna låt är absurt vacker och på något vis missvisande, då den inger en strimma hopp..det är den sortens ledsna melodi man får fram här, dock när skivan når sitt slut efter ganska snåla 24 min, så känner man sig som man SKA efter en resa med Kim..uppgiven, skitig och en stor lust att bara filosofera. Och det är ju givetvis en sjujävla bra sak.
Tillbaka till sista låten. Ja, den är också helt fantastisk, den är som de två första tillsammans på något vis. Den lyckas med allt vad jag letar efter i Dsbm och när skivan som sagt nått sitt slut..så sitter jag där..uppgiven, sorgsen och riktigt jävla tillfredställd!
Kim Carlsson och Trist är inget annat än ett genidrag..men dessa två namn borde väl egentligen tala för sig själva, om man sätter in dom i ett och samma band..eller?
Helt jävla magiskt!
10 / 10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar