Teitanblood - Seven Chalices (2009)

Oookey mina hårdnackade metalkukar.
Det här är en skiva som egentligen inte ska ha undgått någon bm-pung, som lyssnar på black metal som söker sig djupare än Dark Funeral.
Bandet ligger på det nu infamous bolaget "Norma Evangelium Diaboli" där även jag själv tillhör de slaviska följarna.
Bolaget är väl relativt litet och har inte gett ut så mycket, men när dom väl gör det så är det en lika härlig explosion varje gång. De har t.ex spottat ur sig Deathspell Omega, Funeral Mist, Watain, Ondskapt och Sorhin, samt ett fåtal andra band som är fakta som för denna recension är ganska irrelevanta.
Men då till det här årets släppta "Seven Chalices" av ett band vid namn Teitanblood.
Tillhör du en av de som tycker att Blasphemy har det äkta black metal soundet? Och tycker kanske att "Archgoat"i dina öron sjunger perfekt skönsång?
Då spelar det här bandet absolut i din liga.
Det första man slås av när man lyssnar på den här skivan är det otroligt skitiga, och då menar jag verkligen skitiga produktionen. Man får för sig att bandet spelat in i en källare så sjukt ljudisolerad med en telefonsvarare av den gamla skolan.
Det här är necro i allra högsta grad, och tyvärr som med alla andra necro-black band så är det stört omöjligt att recensera låt för låt. Utan den här recensionen fokuserar sig klart på helheten.
Min personliga åsikt och tycke hamnar väl någonstans i gränslandet mellan wow och urk. Då jag förväntat mig, av allt kritikerjubel, en skiva av ett band i stil med Katharsis, och de som hört Katharsis vet exakt vad jag pratar om för typ av black metal.
Men det Teitanblood gör är..ja det är fan ganska eget på ett väldigt icke-eget vis. Det är verkligen hysteriskt skitigt och brutalt, utan att nödvändigtvis vara hyperspeedat, utan det är mer..lite snabbare än midpace på de snabbare partierna. Blyfitt-tunga riff som nästan inte går att urskilja, och sången.. ja jag kan väl säga såhär att lycka till med att försöka growla med utan texthäftet.
Lyriken då. Den är så vansinnigt skitond som jag vill ha den, så där tänker jag inte kritisera någonting, utan bara höja den till skyarna. Det här bandet vet va dom skriver och det hörs direkt på deras brutalitet att dom fan menar det. Det är lite oroväckande, för hursomhelst så är black metal mycket av en image, och det kan nog ingen neka till.
Dock så finns det få guldiga ögonblick man får fatt i härliga pojkar som dom i "Watain" och så just "Teitanblood".
Jag kan inte förklara mer än att jag är i gränslandet vad gäller den här skivan. Köp, lyssna och bedöm själva. Det förvånar mig inte om ni känner likadant.
Vad som är så jävla positivt med den här ovissheten är..att det finns såå ytterst få band man verkligen känner den här ovissheten för. Jag snackar kanske om 2,3 band.
Och det är väl guld i allra högsta grad eller?

8 / 10