Svartsyn - Timeless Reign (2007)

Här mina vänner. HÄR har vi en skiva av hur riktigt instängd surströmmings-black metal ska låta.
Svenska Svartsyn, har funnits ett par år och släppt tre fullängdare innan denna. Vill även tillägga att dom har en split med svenska Arckanum också, som är helt outstanding.
När jag köpte den här skivan, var det inte för att jag hört så jävla mycket bra om den eller så. Nej jag hade faktiskt inte hört TALAS om Svartsyn förrän denna skiva, det var för att Repulsive´s huvudman Peter, tipsade om det och prisade det till skyarna (eller kanske djupaste hålorna i helvetet).
Jag hade mycket pengar just för tillfället, och köpte på mig ett gäng plattor varav denna var inräknad för att göra honom glad. För att av omslaget att döma så tyckte jag verkligen inte att det tilltalade mig.
När jag hemkommen och kaffedrucken, planterade skivskrället i spelarskrället, gick ut i köket och började greja med disken, hörde introt rulla igång. Ganska typiskt illavarslande pianoplink, som jag var tycker är skitbra eller skitdåligt, som bara liksom passar in.
Tänkte inte så mycket mer på det tills..ja första låten drar igång: "Surth lit the earth". (Delat spår med introt). Jag släpper disken, går in i vardagsrummet med gapande mun och bara står hänförd.
Det här var någonting jag verkligen letade efter i mitt sökande av nya black metal jag aldrig hört, som kan ge mig en sjujävla kick.
Det här lät fruktansvärt jävla bra.
Produktionen är..inte bra, men på ett positivt vis "inte bra". Det låter som om den vore inspelad i ett rum på 2kvm där dessa herrar trängt in sig under deras mest hatiska humör.
Det låter så jävla isolerat och avskärmat så det är helt otroligt.
Första låten ebbar ut och jag känner irritationen börja närma sig, då jag blir ivrig över att nästa låt ska börja. 2a spåret "Tehom" är snarlik den första låten, som med sina underliggande mörka melodier blandas på ett perfekt vis med tung och elak jävla svartrock. Denna låt är absolut minnesvärd och är en du kan komma på dig själv gå o tralla på.
3e låten "Sanctus Sathanas" är skivans orgasmögonblick. Detta spår öppnar precis som jag vill att en riktigt svartis-dänga ska göra, snabb entakt med ettrigt tremoloriffande och som får dig att känna det här välkända obehaget, som sedan exploderar ut i, precis som föregående spår, liksom undangömda domedagsmelodier som vokalisten kväker ur sig blasfemi tillsammans med.
Jag kan bara inte förklara hur bra den här skivan är, en riktig jävla milstolpe och som är väldigt originell för just sin egendomliga isolerade produktion. Det är rått, det är ont och så jävla black metal. Vore det inte för de liiite alltför "fina" mellanspels-riffen i 6e låten "Spiritual Death", så hade jag gett denna skiva fullpott, men som sagt innan man kan inte få allt. Inte sveriges "Svartsyn" heller.

Makalöst!

9 / 10