Amesoeurs - Ruines Humaines (2006)

Alltså när man kommer över någonting man aldrig hört talas om och inte trodde fanns inom black metal, och hör det för första gången och man är direkt fast, finns det någon känsla som slår den?
Man går runt och tänker på hur stolt man är över att man hittat "det där" bandet osv.
Lite så, kände jag när första gången hörde franska "Amesoeurs". Detta band, spelar Depressiv black metal, med en touch av..shoegaze-pop/Post-punk, och bara det är ju i sig ganska unikt och väldigt vågat för en såpass blodigt seriös genre som black metal haha.
Den jag recenserar just nu är deras första EP som tyvärr bara har 3 låtar. För när skivan är slut, vilket den är efter en kvart drygt, då skriker man rätt ut efter mer, och man spelar den igen.
Amesoeurs huvudman "Neige" vet väl kanske de flesta som grävt sig lite djupare än Gorgoroth inom black metal, vem det är. Kan väl säga att han figurerar i melankoliska "Alcest", "Peste Noire" och "Mortifera" för att nämna några.
När du lyssnar på Neige´s musik, så hör du direkt att det här inte är din average black metal du har att göra med, utan det här är vad man kallar "eget" (eller iaf jag).
Första låten på denna EP är "Bonheur Amputé". Den drar igång med ett lite halvpunkigt riff samt en takt på trummorna som inte gör sig så välkommet i black metal, men här It certainly does. Det är en melankolis och väldigt sorgsen låt, med ett jävla driv i. Riffen är underbara och dom etsar sig fast i huvudet och man går o nynnar resten av hela dagen på den. Behövs inte sägas mer än att låten är helt fantastisk och är bland det främsta material jag någonsin hört.
Låt nr 2, är titellåten och har ungefär samma driv som första låten, det är melankoli och sorg blandad med lite upptempo blandat med som sagt sjukt oförglömliga riff, för precis som första låten är detta också en låt som du kommer ihåg och kommer återkomma till flera gånger för att du inte kan få nog. (Jag vill inte förstöra helhetsintrycket för en "förstagångare" med att förklara för ingående om dessa tre låtar.)
Låt nr 3 "Faiblesse des sens" är 80% akustisk och här är det inte "Neige" som sjunger (Han sköter förövrigt alla instrument på den här EPn) utan hans sidekick "Audrey Sylvain".
Här är det väldigt svårt att tänka sig att "Amesoeurs" faktiskt är ett band som spelar en sorts Black Metal, då det till första anlyssning kan låta som vilket popband som helst.
Jag var inte överförtjust i den här låten första gången jag hörde den, men den växte och idag har jag hört den 15 gånger kanske, och jag får erkänna att låten är lika bra som de två första, den avslutar denna EP på ett riktigt storslaget men musikaliskt simpelt vis.
Audrey har en fantastiskt vacker röst och låten innehåller flera gåshudsmoment, men det som verkligen får den här skivan till ett riktigt jävla guldkorn är när Audrey i den sista minuten släpper på alla hennes hämnningar under 3 sekunder och skriker ut sitt misstycke över denna fula och gråa värld och..ja det är så förbannat jävla vackert att man vill ta av sig byxorna och kissa på golvet.
Dock så har ju alla skivor sina småsaker som drar ner betyget en smula och i "Amesoeurs - Ruines Humaines" fall är det för att den bara innehåller 3 låtar och klockar in på halvsnåla 15 min, för jag lovar, så fort du kommit in i musiken, vilket du tveklöst gör i första låten, vill du aldrig att det ska sluta, du vill höra skivan om och om och om igen. Så jävla bra är den!
Sa jag att den här skivan har nåt som drar betyget? Ne jag ändrar mig, dessa 15 minuter är de bästa och mest vackra minuter jag upplevt i livet. Typ.

Helt fantastiskt!

10 / 10

ColdWorld - Melancholie²

Mään häärreminjee!
Jag har ganska länge funderat på vad det är folk snackar om hela tiden. ColdWorld nämns både hit och dit då man börjar snacka Dsbm. Har dock inte, sen jag hörde talas om bandet första gången, varit intresserad av att kolla upp det, mycket p.ga att jag tyckt det blivit så pass hypat.
Men i vissa fall måste man vika sig HELT för massan, och erkänna sig slagen.
Det gör jag, precis nu.
Coldworld är ett enmansband ifrån Tyskland bör väl för det första nämnas, och gör atmosfärisk depressiv black metal.
Lyssnar du på en eller två random låtar ifrån detta album, så kanske du hör någonting mysigt, men kanske inte någonting som du tycker kanske slår alla de andra veteranerna inom dsbm.
Men snälla.. sätt dig ner i soffan, eller lägg dig i sängen, eller gör vafan du vill, bara du är uppmärksam när du lyssnar på den här skivan.
Coldworld´s Melancholie, är ett mästerverk utan dess like.
G.B (skaparen) är ett musikaliskt supergeni. Han lyckas med att blanda in de vackraste inom vemodsmelodier med den allra kyligaste depp-svartmetal du kan tänka dig.
Tänk dig en korsning mellan en låt som ger dig supersköna rysningar och gåshud, och..ja Burzum?
Det skulle jag vilja säga iaf.
Jag har inte lyssnat så pass många gånger på den här skivan, för att kunna slänga upp på rak arm vad som är bäst i vilken låt, men ett som är säkert är att den här skivan aldrig blir tråkig, det händer någonting hela tiden, vemodet avtar inte. Du dras närmare och närmare den innersta kärnan av depression, och när du väl vidrör det..så gör ColdWorld någonting som INTE många andra Dsbm-band gör eller ens lyckas med om dom försöker: Det drar dig upp igen, visar ljus och hopp, med sina sjukt vackra melodier som får dig lycklig, men låt er inte skrämmas av mina ord här, när han väl visat allt detta och gett er förhoppningar, så märker ni snart ändå att förhoppningarna var genomfalska och det går TVEKLÖST upp för dig att det här är bland det absolut bästa och mest gedigna man kan hitta inom "Depressive suicidal Black metal".

Ett solitt och solklart hot emot "Funeral Mist´s Maranatha"s första plats, på min "Best albums ever" lista.
Jag har andnöd..och det är givetvis helt makalöst.

Fantastiskt!!

10 / 10

Hypothermia - Köld (2006)

Alltså, det är verkligen få människor i dagens black metal-scen som får allt dom rör vid att förvandlas till magi.
En av de få är nämnda svenska "Kim Carlsson" (Lifelover,Kyla,Life is Pain) och i synnerhet hans skapelse "Hypothermia".
Vill då göra folk uppmärksamma på att det fortf talas om Dsbm-venen. För det här..ja det är väl kanske det mest depressiva som någonsin går att komma åt, på många vis iaf.
Första gången jag hörde Hypothermia, var igenom plattan "Veins" som kom något år tidigare än denna, och för mig, som klassade "Krohm" som det mest depressiva black metal band jag någonsin hört, tyckte det lät skit. Jag kunde inte för en sekund fatta va det var folk prisade så högt med Hypothermia.
Det lät för mig första gången som Hypothermia hade ungefär 23 kronor att avvara till en inspelning, och därför fick HYRA grannens telefonsvarare medans denne var på jobbet, och spelade in sin musik på den.
För tro mig, det här är så lo-fi som bara går att komma åt, och det fastnar inte om man inte har tålamod att gå igenom en Hypothermia skiva mer än 3 ggr.
Jag får väl säga att jag inte direkt uppskattar "Veins" så pass mycket som "Köld" heller.
Jag tog tag i mig själv, och la ut mina surt fördärvade pengar på den här skivan, för nu var jag förbannad på alla som var förbannad på mig för att jag inte tyckte det var bra.
Okey, jag gjorde mig mitt kaffe som vanligt, satte mig i soffan och lyssnade.
Där hade vi likt förbannat den där telefonsvararen och jag bara gapade..åt hur kyligt och verkligen läskigt BRA det lät den här gången. Allt jag hört ifrån Veins hade vant mig vid den här lo-fi produtionen och nu hörde jag. Kim Carlsson är ett musikaliskt geni vad gäller depressiv black metal, han levererar den kallaste black metal jag någonsin hört och han gör det på precis rätt sätt.
För ska man ge sig på att förklara en depression i ord, så vilka ord ligger bäst om inte: grå, monoton, kall, kylig.
Mm juuust det, precis vad Kim Carlsson levererar, depression i form av otroligt grå och monoton musik alá telefonsvarar-black metal.
Jag är såld, jag är hängiven och jag önskar att fler inom dsbm kunde ta till sig detta och verkligen leverera på riktigt. För ärligt talat, av alla dsbm band jag hört, vilket är runt 100, kanske 150 band, så är 95 % rentav värdelöst skit.
de resterande 5% heter Hypothermia, Trist, Coldworld och Kyla.
Perfektion!
(Dock är detta heller EJ för den allmänna massan)

10 / 10

Trist - Sebevražední andělé (2007)

När man ändå är i gasen och surrar på om DSBM, så vill jag stolt visa upp denna skiva som jag köpte på mig häromdagen för väldigt överkomliga 60kr. Hade läst lite om det här enmansbandet innan, och blev lite halvt intresserad då det är så pass många som höjer denna skiva till självaste guds röv.
Skivan består av två låtar som är dryga 20 minuter vardera. (som om man blir förvånad vad gäller den här subgenren), men utan dess långa längder så skulle man inte ha en suck till chans att försöka leva sig in i vad det är "Trist" vill berätta.
Bokstavligen har jag faktiskt ingen aning, vad gäller lyriken, men då huvudmannen tidigare och senare gjort splittar med svenska Kim Carlsson ifrån Hypothermia, Kyla och Lifelover, (även har de två ett projekt vid namn "life is pain".), så kan man ändå ha en automatisk hum om vad lyriken säger.
Del I på skivan, alltså första låten som är betitlad skivtiteln, går igång och man känner direkt hur det aktuella rummets temperatur till långt under normalt och man börjar känna sig hängig och lite allmänt ledsen.
Jag var beredd på att det skulle vara depressivt, vafan det är ju som sagt Dsbm. Men jag var inte beredd på att det var så sjukligt ledsamt och atmosfäriskt, med andra ord så har jag aldrig någonsin känt att det varit så mysigt att må dåligt och ha ångest, någon gång.
Det är väldigt repetativt med väldigt få övergångar och riffbyten, men själva grejen är att just det repetativa är där för att man ska sjunka så långt in i musiken som möjligt. Verkligen hänge sig åt den.
När de 20 minuterna av första låten tonar ut och man sitter i några sekunders tystnad, så kommer jag på mig själv sitta och glo rakt ut i tomma intet och vara 50% segare än jag brukar när jag hört någonting långt och slött, typ danska "Nortt" är ett exempel.
Andra låten går igång och man dras återigen med ner av Trist´s otroligt repetativa, men samtidigt sjukt vackra atmosfär. Och då denna låt också ligger runt 20 min, så börjar man verkligen bli orolig för sin egen hälsa i mitten av låten, om man någonsin efter skivans slut kommer vara densamma man var innan man ens hörde skivan.
Detta är någonting verkligt stort, och för den som älskar Kim Carlssons ena projekt "Kyla" borde det här vara livets största skatt att ha i sin ägo.
Det är så fruktansvärt vackert, men det gäller att även kunna definiera vackert på det rätta viset när man en gång hängett sig åt vad tjeckiska "Trist" förmedlar.
Det här är inte för alla, sanna mina ord.
Makalöst!

9 / 10

Woods of Infinity - Ljuset (2005)

Appropå att jag nämnde WoI i recensionen till Konkurs av "Lifelover", så tänkte jag att jag skulle recensera denna platta som i mina ögon idag är skitbra.
Detta är alltså Woods of Infinity, ett svenskt black metal/ambient band ifrån Umeå. Det här mina vänner är någonting jag skulle kalla unikt och originellt, även fast man till första lyssningen kanske inte märker några som helst originella element. Men WoI är ett sånt där band du måste låna ett extra öra till, ge ett par chanser innan allting liksom utkristaliserar sig.
Det är en hypnotiskt repetativ resa man tas med på i "Ljuset", atmosfären i första låten "Genever" får dig att sitta som pårökt i soffan och lyssna på vad det är sångaren har att säga.
Och det han har att säga sen...I lyriken upplever du en människas innersta sjuka och perversa tankar..tänk dig att gå in i huvudet på Thomas Quick och läsa vad han tänker. Men även märker man av en viss patriotism, dyrkan för skogen och vintern och det egna Sverige.
Allting sammansatt till låttexter som inte liknar någonting annat, det är som en enda stor ordspya. Jag saknar makt att föklara det ytterligare, utan upplev för er själva.
Som sagt, atmosfären är det som gör den här skivan så jävla bra, man blir helt låst..minst sagt.
Mid-tempo black metal, pervers atmosfär med än mer pervers lyrik, kan det bli bättre? För som sagt förr, det är black metal det handlar om.
Går knappast igenom låt för låt, för det skulle första helhetsintrycket för någon som aldrig hört WoI, men som blir intresserad och av misstag råkar läsa min recension av dom först.
Men dock så kan jag säga att ska ni tanka hem en låt, så go for "A love story"..den tar upp det jag tycker WoI gör allra bäst, alltså att skapa en obehaglig nästintill sjukligt pervers atmosfär samt pratsjunga om egen kärlek till den så mycket yngre flickan.
Ett jävla genidrag, då WoI har fått mig att stanna upp och verkligen lyssna och ta till mig musiken på ett djupare plan än de flesta andra black metal akter som finns.
Jag tycker den här skivan är helt fantastisk och tidigare alstret "HejDå" är minst lika bra..och pervers.

Sinnessjukt bra!

9 / 10

Lifelover - Konkurs (2007)

Hejsan mina fula vänner, och ursäkta mig såå mycket för en månads uppehåll, varit snålt om pengar, så har inte kunnat köpa på mig någon platta förrän häromdagen.
Vad har vi då här?
Ett svenskt band vid namn "Lifelover", som spelar någon sorts..depressiv black metal? Dels Ja. Jazz? Dels Ja. Psykadlisk rock? Dels Ja.
Som ni märker är det lite av allt möjligt.
Jag var inte bekant med Lifelover innan jag köpte på mig den här plattan, alltså hört talas om dom har jag och hört en och annan snutt, men inte såhär på allvar.
Lyriken tar upp storstadsliv, inre gömda känslor, sarkasm, depression och självmord. Allt som hör förstnämnda genre till.
På sång är värt och nämna har vi Kim Carlsson (känd från det betydligt mer mörka kapitlet i black metal historien vid namn Hypothermia) och han kväker, messar och (ren)sjunger ut sin s.k poesi(?).
Låt nr 1: Shallow går igång, och man stiftar bekantskap med en inte alltför obekant melodi som genast etsar sig i huvudet, det är fint och det är trivsamt.
Låt nr 2: Mental Central dialog är snarlik första låten, dock så repeteras samma textrad om o om igen här, men med ett väldigt varierat och på något sätt positivt resultat.
Det låter som några släng "Kent", lite "Woods of infinity" (<--- de som är bekant med dessa herrar förstår vad jag menar.) och om jag får säga det själv liiiite Svarti Loghin, melodiöst.
Utöver detta så är "Lifelover" ett väldigt originellt band, som fått åtminstone mig att fastna helt och hållet och tänker absolut kolla upp deras tidigare verk samt kommande såklart.
Jag behöver ej heller här gå in och ge min egen version på resterande låtar då jag faktiskt finner någonting nytt hela tiden.
Så, till er som gillar Hypnotisk dsbm med jazzvibbar (ergo= någonting annorlunda) ska absolut kolla upp detta. Jag rekommenderar å det grövsta.

8 / 10

Funeral Mist - Maranatha (2009)

Antingen så har den större skalan av världens black metal skallar, väldigt dåliga öron eller så är det helt enkelt jag som är för cool för mitt eget bästa, men den här skivan..ja om jag fick beskriva den med ett enda ord: Otrolig!.
Men det verkar verkligen inte vara många som håller med mig, med tanke på all kass kritik den fått. Skäms!
Sen jag för första gången hörde Funeral Mist´s debutalbum "Salvation" har jag varit en trogen lyssnare till det här bandet och köpt på mig det mesta jag kommit över.
6 år efter nämnda Salvation, meddelar huvudmannen "Daniel Arioch Rostén" (Även vokalist i Marduk, som "Mortuus") att han tagit sitt förnuft till fånga och tänker släppa nytt album, och gissa om förväntningarna blev 100%.
Så de här veckorna innan själva släppet gick vääldigt långsamma. Dock så ska jag också avslöja att jag hittade albumet på nätet 1 vecka innan släppet, och kunde jag hålla mig? Nej.
In med den i min iPod och jag skärmade i stort av hela världen genom mitt rum och la mig till rätta i sängen och knöt händerna.
Första låten går igång med ett typiskt intro gjord endast av en eller flera sjuka människor. Det är ett enda stort kaos och mitt i allting, pastor som skriker "It´s the plague" flera gånger om, helt bindgalen. Och redan här märker man av produktionsförbättring, som ofta kan vara en besvikelse när det gäller black metal.
Men när låten väl går igång och man välkomnar än en gång Arioch och hans vanvett in i sitt huvud, så glömmer man allt vad produktion, värld och tid heter. Det här är mitt Funeral Mist, det här min black metal. Rått, galet och..förvridet? kan man säga det?.
Andra låten är en riktig utstickare. "White stone" är vad jag skulle säga, en riktig stenkross, den maler på i riktigt tung och sakta tempo och Arioch med sin sjukt unika stämma mässar fram den ena blasfemin efter den andra och man bara..vill skjuta sig själv i ren upphetsning.
Tredje låten "Jesus Saves", snabbar upp tempot lite grann och liksom går tillbaka till vansinnet i första låten, den är inte heller så olik första låten, så också den här är skitbra, en karusel av ondska man aldrig vill ska stanna.
Fjärde låten "A new light" börjar med sjukt riff som gör att man bara väntar på att cymbalen ska ljuda som en chockeffekt och det gör den. Det här är i min åsikt skivans bästa spår och mycket tack vare mellanspelet, som i sig inte är särskilt originellt över huvudtaget. Just det ja..kyrkokör är vad vi pratar om. Men här passar det så äckligt bra in och när Arioch kommer in mitt i allt mys och luftar stämman med ett "oööööhh" så blir man verkligen, Smäktande galen!
Femte låten "Blessed curse" är skivans andra höjdpunkt och är en drygt 12 minuter lång, totalrepetativ tretaktsdänga i marschtempo och som har en perverterad predikant som vokalist. Spela den högt så förstår du vad jag menar med skivans "andra höjdpunkt".
6e låten "Living temples" går tillbaka till första och tredje låtens tempo och här mässas det fram blasfemier och horiga skällsord och det kryddas med vad som låter som en bakvänd barn-kyrkokör och det är givetvis så inpassande det bara kan bli.
De resterande två låtarna vill jag inte skriva någonting om, utan jag vill att allmänheten ska få uppleva skivans bästa lyrikstund iom 7e låten "Anathema Maranatha" och den.. bland de bästa avslutningar jag någonsin hört på en black metal skiva, sista låten "Anti-Flesh Nimbus" med sina mellanspel som stänger den här karusellen av den ondaste blasfemi och börjar plocka ner skeletten som återfinns, för att göra plats åt andra intet ont anande stackare som inte stiftat bekantskap med Arioch och hans av-art "Funeral Mist".

Bara så brutalt BÄSTA skivan jag någonsin hört hittills.

10 / 10